efter r san såg ut, och jag försjönk uti bittra
tankar, tills tbeet inbars och flickan sade, att
postiljon.sh önskade tala vid mig.
Min åsyn gjorde på honom et intryck, som
jag förmodar att hiv rj väntat sig, ty då man-
nen inträdde, ryggade han tillbaka och sade
tvekande:
— Jag ber om förlåtelse att jag besvärar er,
nen jag tog mig den fribe ten att, då jag visste
er vara ev. främling härstädns; stiga in och göra
mig underrättad ova hur ni tpner er.
— Myc.ten tack, jag fioner mig rätt bra, t
folket tycka varp vänligt bär i hueet, alldeles
sågom ni; men jag är, som ni mycket riktigt
anmärkt, främling och förstår mig derföre ej
på. att, så väl som vana resenärer, ställa bra
till åt mig. Jag tackar er al hela Mitt bjerta
att ni varit så god och hört efter mig; äfven-
som för er vänlighet under resan; bvilkon i
annat fall måhända Alifvit ganska obebsglig:
— Åh! tala ej derom; jag önskar, att jag
kunde vara er till någon verklig nytta; men
jag är, som ni su; en fowig mad doch Di är
en Jady; hvad kan jag väl då göra? Jo —
härmed pick ban några stog framåt och i hans
ansigte lästes ett innerligt deltagande — jeg
önskar, att ni måtte hafva kommit på andra
tankar och vänder om igen;, London är ej en
lämplig plats för er, då ni ej bar några väns
ner att anförtro er åt.
— Är det värre än någon asnan plats un-
der sårorma omständigheter?
— Ja, mycket; men helt s ikert har ett frun-
timmer som Hi, vanner annort kädes?
— Inben, som jeg för när: kramde kan vända
mig tiil.