SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFL (Forts. från föreg. Af.) Vidskeplig och svärmisk som deuna tanke var, iogaf den mig likväl mod, oeh när diligensen rullade ia på Loadons gator, könde jag med beslutsamt och undergifvet sinne, att nu först de hårdaste pröfaingarne väntade mig. Sianesfrid är emellertid en känsla, som ej länge ogrumlad dröjer qvar hos den olygklige, och jag förskräcktes efter några minuter utaf rösten af den man, som jag för alltid hoppats vara befriad ifrån. Det var herr Merediths! Den resande, som stigit på under vägen, var ingen annan än hav; och mannen, som klättrat upp På taket, var hans betjent. Herr Meredith gsf nu tjenaren några befallningar, och jag befarade i hvarje ögonblick att blifva igenkänd; — Lyckligtvis skymde den tätt åtdragna slöjan mitt ansigte, och den vida kappan dolde mia gestalt. Jag borde således kuonat känna mig lug., oca likväl darrade jag i hvarjs led af fruktan att blifva igenkänd af denne man, som jsg ej kunde undkomma, och som under närvarande omständigheter skulle gjort eina anspråk, att uppträda som min medlare och beskyddare; gällande. Min förvirring varså ögönskenlig, att, för första gången sedan den nye resanåen stigit upp; postiljonen vände sig till mig och frågade, om jag ej befann tig väl I skakade på bufvudet för att slippa tals oöh deftgenum förråda mig, men postiljönen,