SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFL
(Forts. från föreg. Af.)
Vidskeplig och svärmisk som deuna tanke
var, iogaf den mig likväl mod, oeh när dili-
gensen rullade ia på Loadons gator, könde jag
med beslutsamt och undergifvet sinne, att nu
först de hårdaste pröfaingarne väntade mig.
Sianesfrid är emellertid en känsla, som ej
länge ogrumlad dröjer qvar hos den olygklige,
och jag förskräcktes efter några minuter utaf
rösten af den man, som jag för alltid hoppats
vara befriad ifrån.
Det var herr Merediths!
Den resande, som stigit på under vägen, var
ingen annan än hav; och mannen, som klättrat
upp På taket, var hans betjent. Herr Mere-
dith gsf nu tjenaren några befallningar, och
jag befarade i hvarje ögonblick att blifva igen-
känd; — Lyckligtvis skymde den tätt åtdragna
slöjan mitt ansigte, och den vida kappan dolde
mia gestalt. Jag borde således kuonat känna
mig lug., oca likväl darrade jag i hvarjs led
af fruktan att blifva igenkänd af denne man,
som jsg ej kunde undkomma, och som under
närvarande omständigheter skulle gjort eina an-
språk, att uppträda som min medlare och be-
skyddare; gällande. Min förvirring varså ögön-
skenlig, att, för första gången sedan den nye
resanåen stigit upp; postiljonen vände sig till
mig och frågade, om jag ej befann tig väl
I skakade på bufvudet för att slippa tals
oöh deftgenum förråda mig, men postiljönen,