Att jag sökte protestera mot hvad som på-
gick omkring mig, tjenade till ingenting. Hvarje
rörelse af mig bevakades och ansågs såsom hy-
sterisk; ville jag tale, aflbröts jag genast, under
det att de omkringstående beklagade min olycka.
— Stackars fröken! sade hushållerskan med
denna hviskande men eå väl hörbara röst, som
jag aldrig kan fördrage: Jag visste väl det;
jeg — frisk i deg och kanhända borta i mor-
gon; Det var i alla fall väl att herr Canning-
ham kom hem;
-— Den snälla fröken; snyftade en annan;
är det ej farligt! — just nu, då hon skulle gifta
sig — Herre Gud!
I högsta grad uppretad öfver detta gyckel-
spel, hvars effekt herr Cuntingbam genom suckar
och axelrycknibgar sökte höja; och medveten
om; att jag, med drypande hår och ett vått
ansigte; hvarifrån helt säkert tillfölje af öfver-
sköljningen all färg försvonnit; gjorde en högst
ömklig figur, försökte jag ännu en gång att
tala till mitt försvar; men första försöket åda-
galade det onyttiga häraf och de kringståendes
beslut att anse mig allvarligt sjuk; Jag fana
mig derföre uti mitt öde och tillät, att man
åter lade mig ned på soffan, sarat försökte att
med tålamod afvakta slutet;
Men detta lät vänta på sig, ty alla voro vi
— tjenstfolket och jag sjelf ——- endast mario-
netter på scenen; trådarne fördes af skickliga
och vana händer.
Fem minuter; hvaruwuider jag lyssnade till
samtalet; öfvertygade mig, att herr Cunning-
ham ville förmå tjenstfolket att tro; ej allenast
att jag var betänkligt sjuk; utan äfven att en
kris förestod: