i ett barns ansigte — utöfvar på den otröstli-
ges och lidandes själl Tro mig — tillade han
med öfvertygande stämma — ni behöfver en-
dast visa er för fröken Aylmer och säga: jag
är allt hvad som återstår af honom; åt hvilken
ni; medan han ännu lefde; gaf er helt och hål-
len — och hon skall för er öppna sitt hjerta
och sin famn! En gång innesluten der; skall
ni i er morfaders salar stå vid hennes sida;
och intet af hennes systers barn skall ärfva
det minsta!
— Ni är en skicklig målare; min herre, och
älskar ljusa bilder; men min inbillningskraft
har blifvit så litet uppöfvad; att jag ej upp-
skattar er konst så som jag måhända borde
göra. Dessutom förvånar det mig högeligen;
att en man; som så väl som ni kan genom-
skåda andra menniskors tankar; till den grad
kunnat bedraga sig:
— Hvaruti har jag då misstagit mig?
— I allt; såvida ni ej i stället sökt bedraga
mig; ty ni måtte väl aldrig kunna förmoda; att
en man; så högdragen som herr Aylmer;, en per-
son; så stolt öfver sitt namn som han; skulle,
med förbigående af sina manliga arfvingar, före-
draga en qvinna, till på köpet dottern till hans
värsta fiende; eller att, om han gjorde så; denna
qvinna skulle vara nog låg; nog ovärdig den
ätt hvarifrån hon härstammar; att vilja begagna
sig deraf. Ni har fullkomligt misstagit er om
rätta föremålet för ert smicker; så länge mina
bröder lefva är det på dem — ej mig —
ni bör slösa edra artigheter:
— Isabella! utropade herr Cunningham; häf-
tigt framskyndande, med ett sådant uttryck i