i ett barns ansigte — utöfvar på den otröstliges och lidandes själl Tro mig — tillade han med öfvertygande stämma — ni behöfver endast visa er för fröken Aylmer och säga: jag är allt hvad som återstår af honom; åt hvilken ni; medan han ännu lefde; gaf er helt och hållen — och hon skall för er öppna sitt hjerta och sin famn! En gång innesluten der; skall ni i er morfaders salar stå vid hennes sida; och intet af hennes systers barn skall ärfva det minsta! — Ni är en skicklig målare; min herre, och älskar ljusa bilder; men min inbillningskraft har blifvit så litet uppöfvad; att jag ej uppskattar er konst så som jag måhända borde göra. Dessutom förvånar det mig högeligen; att en man; som så väl som ni kan genomskåda andra menniskors tankar; till den grad kunnat bedraga sig: — Hvaruti har jag då misstagit mig? — I allt; såvida ni ej i stället sökt bedraga mig; ty ni måtte väl aldrig kunna förmoda; att en man; så högdragen som herr Aylmer;, en person; så stolt öfver sitt namn som han; skulle, med förbigående af sina manliga arfvingar, föredraga en qvinna, till på köpet dottern till hans värsta fiende; eller att, om han gjorde så; denna qvinna skulle vara nog låg; nog ovärdig den ätt hvarifrån hon härstammar; att vilja begagna sig deraf. Ni har fullkomligt misstagit er om rätta föremålet för ert smicker; så länge mina bröder lefva är det på dem — ej mig — ni bör slösa edra artigheter: — Isabella! utropade herr Cunningham; häftigt framskyndande, med ett sådant uttryck i