sitta stilla. Jag gick derföre fram och tillbaka på golfvet; men finnande rummet för inskränkt; öppnade jag fönstret; hvarigenom jag brukat rulla ut Fulkes bjulsoffa i parken; och gick ut: Den friska aftonvinden upplifvade mig; och då jag derföre gick vidare; mötte jag vid ett ställe; der vägen krökte sig; herr Cunningham till häst: Tyglaroe hvilade på djurets hals; och det framskred sakta med nedböjdt hufvud; såsom om det var uttröttadt af en lång väg. Ryttarens hatt var neddragen öfver pannan; och ögonen voro fästade på marken. Hela hans ansigte och hållning vittnade om nedslagenhet och trötthet. Vid rin åsyn stannade hästen; och då hans herre uoplyftade ögonen för att lära känna orsaken, såg han mig. Hans ansigte blef likblekt; och då han försökte att bemästra sin rörelse och småle, såg han ut, som om min vålnad visat sig för honom: — Isgbella? sade han slutligen; detta var verkligen en öfverraskning: Jag väntade icke att finna er här: Hur mår ni? — Rätt väl; svarade jag långsamt med blicken alltjemt fästad på hans ansigte; Friskare och starkare än jag under flere månader känt mig; — Det fägnar mig; hvilken ny medicin bar ni begagnat er af? Eller är det endast den af mig föreskrifna dieten; som haft så underbar verkan? — Jag vet icke: Måhända jag för denna förbättring har att tacka lika mycket hvad jag icke tagit in; som hvad jag tagit in; svarade