sitta stilla. Jag gick derföre fram och tillbaka
på golfvet; men finnande rummet för inskränkt;
öppnade jag fönstret; hvarigenom jag brukat
rulla ut Fulkes bjulsoffa i parken; och gick ut:
Den friska aftonvinden upplifvade mig; och
då jag derföre gick vidare; mötte jag vid ett
ställe; der vägen krökte sig; herr Cunningham
till häst:
Tyglaroe hvilade på djurets hals; och det
framskred sakta med nedböjdt hufvud; såsom
om det var uttröttadt af en lång väg. Rytta-
rens hatt var neddragen öfver pannan; och ögo-
nen voro fästade på marken. Hela hans an-
sigte och hållning vittnade om nedslagenhet
och trötthet.
Vid rin åsyn stannade hästen; och då hans
herre uoplyftade ögonen för att lära känna
orsaken, såg han mig.
Hans ansigte blef likblekt; och då han för-
sökte att bemästra sin rörelse och småle, såg
han ut, som om min vålnad visat sig för
honom:
— Isgbella? sade han slutligen; detta var
verkligen en öfverraskning: Jag väntade icke
att finna er här: Hur mår ni?
— Rätt väl; svarade jag långsamt med blicken
alltjemt fästad på hans ansigte; Friskare och
starkare än jag under flere månader känt mig;
— Det fägnar mig; hvilken ny medicin bar
ni begagnat er af? Eller är det endast den af
mig föreskrifna dieten; som haft så underbar
verkan?
— Jag vet icke: Måhända jag för denna
förbättring har att tacka lika mycket hvad jag
icke tagit in; som hvad jag tagit in; svarade