Myrorna och deras lefnadssätt.
(Forts. fr. AF 852).
De märkvärdiga myrarter, som förskaffa sig slaf-
var till uträttande af de för samhället nödiga ar-
betena, äro mycket allmänna i mellersta och södra
Europa. De könlösa individerna, som hos dessa
arter fått namn af soldater eller amazoner), hafva
käkarna bildade på ett egendomligt sätt, som gör
det omöjligt för dem att, likasom vanliga arbets-
myror, kunna förrätta de dagliga göromålen inom
samhället. Men de nämnde mundelarna äro der-
emot mycket starkt byggda och särdeles väl afpas-
sade för att tjena såsom vapen i krig. Dessa my-
ror äro också mycket stridslystna och hela deras
sträfvande går, så att säga, ut på kamp och strid.
Då ett dylikt samhälle börjar att lida brist på ar-
betskrafter, uttåga soldaterna i stor mängd och
rikta sitt anfall mot någon i närheten hefintlig ko-
loni, tillhörande en sådan myrart, hvars individer
de kunna använda till slafvar. De framtåga der-
vid i en viss ordning eller i en sluten kolonn, med
8 till 10 stycken i tåten, hvilken sednare dock oupp-
hörligen undergår förändring derigenom, att de,
som äro i främsta ledet inom kort lemna sin plats
och ansluta sig till eftertruppen, hvarvid de när-
mast dem följande leden komma främst 0. 8. v.
Mera sällan inträffar, att truppen fördelar sig i
tvenne afdelningar. Då den kommit i närheten af
den koloni, som blifvit bestämd för anfallet, göres
en liten rast för att ordna detsamma, hvarefter
hela massan i ett ögonblick och med oemotstånd-
ligt raseri kastar sig öfver den till plundring nt-
gedda myrkolonien. Dess olyckliga innevånare, som
vanligen äro alldeles oförberedda på anfallet, gifva
gnart vika och söka sin räddning uti bostadens
mest undångömda gångar och kamrar. Alla der-
emot, som sätta sig till motvärn, blifva utan skon-
samhet dödade. De segrande fienderna intränga der-
efter genom alla öppningar i det eröfrade samhäl-
let, men uppehålla sig der vanligen endast några
få minuter, tills de hunnit bemägtiga sig det efter-
längtade bytet, som utgöres af larver och puppor.
Ibland dessa utvälja de likväl endast sådana, ur
hvilka arbetsmyror komma att utveckla sig, ty en-
dagst dessa kunna göra tjenst som slafvar. Man
torde lätt kunna inse orsaken, hvarföre de icke
derjemte bortröfva de fullt utbildade arbetarna.
Dessa skulle utan tvifvel så fort som möjligt söka
att undkomma sina förtryckare, då deremot de ar-
betare, som framkläckas ur pupporna hemma i rof-
myrornas bostad, anse denna för sitt rätta hemvist
och fullgöra, till följd deraf, instinktmessigt alla
förefallande göromål, hvilka komma på deras lott.
— Efter ett dylikt anfall begifva sig emellertid
lundrarne genast på hemvägen, hvar och en be-
astad med en puppa eller larv såsom byte.
Då första plundringen aflupit skonsamt och lyck
ligt för röfvaremyrorna, händer det ofta, att de efter
några timmar företaga ett nytt anfall mot samma
koloni, och det fiones till och med äfven exempe
på att anfallet förnyats trenne gånger på en och
samma dag. Varnade af den första stridens utgång,
hafva likväl de anfallna myrorna tagit tiden i akt
och uppbjudit alla sina krafter för att förskansa
samhället, och detta ofta med den lyckliga påföljd, att
de anfallande finna sig föranlåtna att vända om,
utan att sedermera vidare förnya angreppet.
Vissa myrarter, gom på ofvannämnda sätt blifva
anfallna af röfvaremyror, visa dock redan vid första
angreppet mera mod och försvara sina hem med
den största ihärdighet. Striden blifver derigenom
endast så mycket mera mördande, och bataljfältet
betäckegs vid dylika tillfällen utaf afslitna ben och
hufvuden äfvensom af döda och sårade individer,
tillhörande båda de stridande parterna. Ofta för-
följa äfven de plundrade sina fiender, för att om
möjligt är återtaga, hvad som blifvit dem från-
röfvadt. Någon gång har man dessutom sett exem-
pel på, att röfvaremyrorna för alltid slagit sig ned
i den myrkolonis bostad, hvarsinnevånare de drifvit
å flykten, i hvilket fall de äfven ditföra den öfriga,
hemmavarande delen af sin egen befolkning, jemte
sina ägg, puppor och larver. Orsaken till en sådan
flyttning har man funnit bero derpå, att den gamla bo-
gtaden af en eller annan anledning blifvit obeboelig,
eller också att den hotats af någon öfverhängande
fara. — Af samma anledning inträffar äfven under-
gtundom att andra samhällen, som ej bestå af röf-
varemyror, öfvergifva den gamla boningen och upp-
föra en ny i närheten deraf. Man ser vid sådana
tillfällen hela befolkningen samtidigt uttåga, hvar-
vid arbetarna äro belastade med ägg, larver, pup-
por och sådana nykläckta individer, hvilka ännu
icke kunna reda sig på egen hand, samt derjemte
bärande med sig de honor, som icke godvilligt vilja
medfölja flyttningståget.
) De äro nemligen ett slags honor, hvilkas fortplant-
ningsorganer icke kommit till den utveckling som hos de
egentliga och bevingade honorna.