SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI
(Forts. från föreg. J6.)
— Verkligen; utropade främlingen och lyfte
på hatten, jag hade ingen aning om att El-
lerslie inom sina murar gömde någonting så
förtjusande. Huru kommer det sig att jag ej
förr haft den lyckan att träffa er?
— Emedan, afbröt värden; som synbarligen
ville göra slut på samtalet, hennes bror är sjuk
och hon sköter honom, och emedan det här
är en vana att stänga in unga flickor i barn-
kammaren.
— Om den innesluter sådana juveler; skall
den hädanefter bli mitt hem;
— Men kom då och gör ej flickungen yr i
hufvudet med edra artigheter!
— Nu mindre än någonsin, svarade herr
Meredith: Men här är ju ponnyn — gosse;
du vore värd att canoniseras — tillåt mig nu;
fröken Neville; att hjelpa er upp i sadeln:
— Jag beböfver verkligen ieke ponnyn; jag
kan mycket vil gå och önskar er en god morgon.
Härmed aflägsnade jag mig och skulle må-
hända ensam fått återvända hem, om ej herr
Cunningham utbrustit i ett gapskratt, som tro-
ligen uppretade hans vän; så att han följde
efter mig och mera befallande än häftigt sade:
— Om ni ej vill begagaa er af ponnyn; så
måste ni åtminstone emottaga min arm; ert
mol är större än er styrka, och det syns ju
mycket väl att ni ej kan gå;
— Jag kan gå; och äfven om så icke vore
förhållandet; skulle jag heldre underkasta mig