SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI (Forts. från föreg. J6.) — Verkligen; utropade främlingen och lyfte på hatten, jag hade ingen aning om att Ellerslie inom sina murar gömde någonting så förtjusande. Huru kommer det sig att jag ej förr haft den lyckan att träffa er? — Emedan, afbröt värden; som synbarligen ville göra slut på samtalet, hennes bror är sjuk och hon sköter honom, och emedan det här är en vana att stänga in unga flickor i barnkammaren. — Om den innesluter sådana juveler; skall den hädanefter bli mitt hem; — Men kom då och gör ej flickungen yr i hufvudet med edra artigheter! — Nu mindre än någonsin, svarade herr Meredith: Men här är ju ponnyn — gosse; du vore värd att canoniseras — tillåt mig nu; fröken Neville; att hjelpa er upp i sadeln: — Jag beböfver verkligen ieke ponnyn; jag kan mycket vil gå och önskar er en god morgon. Härmed aflägsnade jag mig och skulle måhända ensam fått återvända hem, om ej herr Cunningham utbrustit i ett gapskratt, som troligen uppretade hans vän; så att han följde efter mig och mera befallande än häftigt sade: — Om ni ej vill begagaa er af ponnyn; så måste ni åtminstone emottaga min arm; ert mol är större än er styrka, och det syns ju mycket väl att ni ej kan gå; — Jag kan gå; och äfven om så icke vore förhållandet; skulle jag heldre underkasta mig