SLÄGTFEJDEN
ELLER
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI
(Forts. från föreg. Af.)
XIII
I det klara månskenet varseblef jag min be-
skyddare, som nu vördnadsfullt aftagande sin
hatt, yttrade:
— Jag vet knappt hur jag skall kunna visa
mig inför er, fröken Neville — huru godtgöra
eller försvara ett handlingssätt; förorsakadt af
ett högst beklagligt misstag. Jag ber er emel-
lertid vara öfvertygad om att jag, då vi nyss
träffades; ej hade minsta aning om att ni var
fru Cunninghams dotter.
— Det betyder ingenting, svarade jag kallt.
Detta besök vid denna sena timma uppväckte.
åter min slumrande harm.
— Jo, svarade han; ty så länge ni tror att
mitt uppförande var afsigtligt, skall ni natur-
ligtvis neka mig att visa er den obetydliga
tjenst, jag kommer att erbjuda er;
— Jag inser icke att jag är i behof af er
tjenstaktighet.
— Var ej så hård. Af hela mitt bjerta ber
jag er om tillgift för mitt fel; Besiona då
under hvilka omständigheter vi träffades, och
försmå ej min bjelp. Jag vet att min närvaro
bär vid denna sena timma, den omständighe-
ten att jag nästan vill påtvinga er min hjelp
är en förmätenhet, men om någonsin bruket
måste ge vika för den tvingande nödvändighe-
teo, så är det vid detta tilfålle. Er bror är
illa sjuk; säg mig eller — ännu bättre — skrif