SLÄGTFEJDEN ELLER EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI (Forts. från föreg. Af.) XIII I det klara månskenet varseblef jag min beskyddare, som nu vördnadsfullt aftagande sin hatt, yttrade: — Jag vet knappt hur jag skall kunna visa mig inför er, fröken Neville — huru godtgöra eller försvara ett handlingssätt; förorsakadt af ett högst beklagligt misstag. Jag ber er emellertid vara öfvertygad om att jag, då vi nyss träffades; ej hade minsta aning om att ni var fru Cunninghams dotter. — Det betyder ingenting, svarade jag kallt. Detta besök vid denna sena timma uppväckte. åter min slumrande harm. — Jo, svarade han; ty så länge ni tror att mitt uppförande var afsigtligt, skall ni naturligtvis neka mig att visa er den obetydliga tjenst, jag kommer att erbjuda er; — Jag inser icke att jag är i behof af er tjenstaktighet. — Var ej så hård. Af hela mitt bjerta ber jag er om tillgift för mitt fel; Besiona då under hvilka omständigheter vi träffades, och försmå ej min bjelp. Jag vet att min närvaro bär vid denna sena timma, den omständigheten att jag nästan vill påtvinga er min hjelp är en förmätenhet, men om någonsin bruket måste ge vika för den tvingande nödvändigheteo, så är det vid detta tilfålle. Er bror är illa sjuk; säg mig eller — ännu bättre — skrif