SLÅGTFEEJDEN
EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI
(Forts. från föreg. Af.)
Det var endast sällan hon hade tid att låta
mig förunnas nöjet af sitt sällskap, och hon
hade just; synbarligen road af vårt möte, före-
slagit att jag skulle gå in och sjunga för hen-
ne; då i detsamma, till vår obeskrifliga förvå-
ning och fasa; vi sågo Fulke sitta på en stor;
yster häst; som i fullt språng störtade fram
ur stallet och galopperade in i parken.
Det behöfdes endast ett ögonkast för att
inse gossens fara. Att han kunde hålla sig
qvar var ett underverk, ty stigbyglarne flögo
omkring hästens sidor, och ju hårdare han drog
åt sig tyglarne, desto ursinmigare rusade här
sten framåt:
Ett genomträngande skri banade sig våg öf-
ver min moders läppar i samma ögonblick Fulke;
då djuret störtade förbi; med förskräekta blic-
kar såg på henne; men derefter stod hon så-
som förstenad, under det att jag, ihågkom-
mande att jag genom att springa efter eller
göra något buller ej kunde hjelpa honom; hade
nog sinnesnärvaro att stå qvar:
Ännu mera uppskrämd genom de framskyn-
dandes rop, störtade hästen framåt och kastade
Fulke; som ej längre orkads hålla sig qvar i
sadeln; till marken. Gossen; som ej släppte
tyglarne, släpades efter, och nu störtade hästen
ned i den breda; forsande strömmen.
Hvilket förskräckligt ögonblick! Förtviflad
skyndade jag ned till stranden: Jag var när