SLÅGTFEEJDEN EN ARFTAGERSKAS SJELF-BIOGRAFI (Forts. från föreg. Af.) Det var endast sällan hon hade tid att låta mig förunnas nöjet af sitt sällskap, och hon hade just; synbarligen road af vårt möte, föreslagit att jag skulle gå in och sjunga för henne; då i detsamma, till vår obeskrifliga förvåning och fasa; vi sågo Fulke sitta på en stor; yster häst; som i fullt språng störtade fram ur stallet och galopperade in i parken. Det behöfdes endast ett ögonkast för att inse gossens fara. Att han kunde hålla sig qvar var ett underverk, ty stigbyglarne flögo omkring hästens sidor, och ju hårdare han drog åt sig tyglarne, desto ursinmigare rusade här sten framåt: Ett genomträngande skri banade sig våg öfver min moders läppar i samma ögonblick Fulke; då djuret störtade förbi; med förskräekta blickar såg på henne; men derefter stod hon såsom förstenad, under det att jag, ihågkommande att jag genom att springa efter eller göra något buller ej kunde hjelpa honom; hade nog sinnesnärvaro att stå qvar: Ännu mera uppskrämd genom de framskyndandes rop, störtade hästen framåt och kastade Fulke; som ej längre orkads hålla sig qvar i sadeln; till marken. Gossen; som ej släppte tyglarne, släpades efter, och nu störtade hästen ned i den breda; forsande strömmen. Hvilket förskräckligt ögonblick! Förtviflad skyndade jag ned till stranden: Jag var när