få at mina favoritställen; som herr Cunning-
hams passion för att förändra allting, lemnat
qvar. Slutligen lade jag mig; med ena armen
omkring Pontos luriviga nacke; i gräset och
njöt af solskenet:
Efter em stund såg jag en herre nalkas; och
innan jag kunde springa min väg; stod herr
Murray bredvid mig och sade, vänligt räckande
mig handen:
— Huru kommer det sig att jag träffar er
här så ensam? Hvar är er bror?
— Han ligger och sofver, svarade jag:
— 8Sofver: Det var just en passande syssel-
sältning för en gosse på en sådan dag som
denna. Jag är glad öfver att ni icke följt hans
exempel.
— Jag, visst icke! Barn behöfva sofva:
— Alldeles, svarade han skrattande; och ni
är ju ej längre ett barn?
— Jo; svarade jag rodnande; men jag mer
nade — jag tänkte —
— Att ni hvarken är en liten barnunge eller
en spanjor och derföre ej behöfver någon siesta:
Jag håller fullkomligt med er: Nu kan ni
gerna göra en liten promenad med mig; så få
vi under vägen språka litet med hvarandra.
Under vår vandring språkade h-rr Murray
med mig i åtekilliga ärnen, hvarvid han fann
att min uppfostran hittills blifvit mycket för-
summad. Slutligen frågade han mig, om jag
ej fått någon undervisning.
— Jo, svarade jag, mamma och Betty hafva
lärt mig läsa, skrifva och räkna jemte litet
annat; men det var så tråkigt:
— Är ni då ej road af att lära er något?
— Jo; vissa saker: såsom hvad stora män