få at mina favoritställen; som herr Cunninghams passion för att förändra allting, lemnat qvar. Slutligen lade jag mig; med ena armen omkring Pontos luriviga nacke; i gräset och njöt af solskenet: Efter em stund såg jag en herre nalkas; och innan jag kunde springa min väg; stod herr Murray bredvid mig och sade, vänligt räckande mig handen: — Huru kommer det sig att jag träffar er här så ensam? Hvar är er bror? — Han ligger och sofver, svarade jag: — 8Sofver: Det var just en passande sysselsältning för en gosse på en sådan dag som denna. Jag är glad öfver att ni icke följt hans exempel. — Jag, visst icke! Barn behöfva sofva: — Alldeles, svarade han skrattande; och ni är ju ej längre ett barn? — Jo; svarade jag rodnande; men jag mer nade — jag tänkte — — Att ni hvarken är en liten barnunge eller en spanjor och derföre ej behöfver någon siesta: Jag håller fullkomligt med er: Nu kan ni gerna göra en liten promenad med mig; så få vi under vägen språka litet med hvarandra. Under vår vandring språkade h-rr Murray med mig i åtekilliga ärnen, hvarvid han fann att min uppfostran hittills blifvit mycket försummad. Slutligen frågade han mig, om jag ej fått någon undervisning. — Jo, svarade jag, mamma och Betty hafva lärt mig läsa, skrifva och räkna jemte litet annat; men det var så tråkigt: — Är ni då ej road af att lära er något? — Jo; vissa saker: såsom hvad stora män