att på henne kasta en missnöjd blick: I det-
samma reste hon sig; erfarande ett lifligt begär
att försöka nedrifva skiljemuren som under så
många år aflägsnat dem ifrån hvarandra, då i
detsamma dörren gick upp; och en person; som
hört allt som tilldragit sig; inträdde och; lik
den sköna men obevekliga ödesgudinnan; ställde
sig emellan föräldrarne.
Hennes ögon gnistrade; de små hvita hän-
derna voro knutna; de små utspärrade näsbor-
rarne vittnade om stormen; som rasade inom
henne.
— Den oförskämde! utbrast hon; häftigt vän-
dande sig till sin fader; huru vågade denne
man med ett så djerft bedrägeri i siunet komma
hit? Det förvånar mig; att ni lät honom tala ut:
ooo — Bedrägeri; Eleonora, mumlade hennes
moder.
— Det förundrar mig; att fru Canningham
och hennes värde make ej kunnat spinna ihop
en mindre genomskinlig intrig än denna för att
tvinga sig på en familj; som hon så djupt van-
hedrat; Det förundrar mig, att den gamle
;mannen, som de hafva gjort till en marionett-
docka för —
— Tyst, Eleonora! afbröt henne min mormor
i en ton; så ovanlig att åhörarne ryggade till-
baka. Jag har burit detta alltför länge. Demce
gamle man; hvarom ni så vanvördigt talar,
var min fader; och i min närvaro åtminsto.ne
skall hans minne respekteras:
En betjents inträde förekom något svar; och
när han aflägsnat sig; uppsteg fru Aylmer; som
nu förskräcktes, öfver sitt visade mod, och sade,
närmande. sig sin man;
— Ni har sagt att jag fårresa, herr Aylmer?