— Ja visst, svarade han kallt.
— Omöjligt; min far; ni renar det icke; ni
kan ej tillåta; att man genom ett listigt be-
drägeri för er bakom ljuset.
— Jo; det gör jag; svarade strängt min mor-
fader; ty han blef uppretad öfver hennes ord
och förmätenhet att förmoda det man kunnat
bedraga honom: Jag har lofvat; och när har
jag någonsin återtagit mitt ord? Så visst som
jag nu talar; lika säkert är det att er moder
skall åtfölja sin fer till hans graf:
Ett leende — sådant, att det gat hennes
ansigte tillbaka år af ungdom och skönkbet, och
som borde i herr Aylmers minne hafva åter-
kallat de dagar, då hän friade till henne och
vann hennes ja — utbredde liksom en gloria
öfver fru Aylmers anletsdrag. Hennes dotter
såg det; anade de glada förhoppningar som
uppstego i moderns bröst; och kände inga grän-
ser för sin vrede. Om herr Aylmer; blidkad af
tiden och sin hustrus böner, slutligen gåfre
efter; och hennes rival återtoge sin plats som
dotter i detta hus; huru skulle hon kunna för-
draga någonting sådant?
Denna tanke gjorde henne nästan vansinnig.
Åren hade ej försvagat hennes enda stora
passion eller försonat henne med sitt öde; Huru
allt detta skulle hafva slutat; är svårt att för-
utse; men till all lycka förekom en främmandes
besök ett utbrott från hennus sida.
Återstoden af denna korta dag var för rain
mormoder en ljuf dröm om frid och glädje.
Men alltför snart blef den afbruten: För den
dödes skull, ibågkommande hvad jag kände, då
jag hörde denna sorgliga historia berättas af
henne; vill jag så knapphändigt som möjligt