a mer får tillförlitliga underrättelser om sina dotter. Om jag ej trott att ni rest till Indien med någon, så skulle jag ej låtit sakerna gå så långt som de nu gjort: — Tack, Betty; tack! Dessa ord äro de bästa ni sagt efter den der olyckliga dagen i York; när ni inbillade er att jag friade till Mary Grey, som sedan blef min brors hustru: Då ni nu ser huru trogen jag varit er, och då jag hopsparat tillräckligt för att öfvertaga ett arrende och erbjuda er ett lugnt hem; har ni kanhända medlidande med mig och gifter er med mig; innan vi begge två blifva gamla: Tänk på de långa; långa år jag väntat: — Det har ni, George, svarade Betty; i det hon häftigt kramade min hand; och då jag en gång misstrott er; har jag nu ej rättighet att bedja er vänta längre. Ni är värd en bättre hustru än jag, och en bättre lott än att gå och vänta på mig; ty det är ej värdt att nu söka förmå mig att gifta mig: Jag älskar min matmoder och hennes barn (och hon är ju sjelf lika hjelplös som ett barn, stackars varelse!) och jag vill aldrig lemna dem; förr än — på ett eller annat sätt — tiderna för dem blifvit bättre och detta stackars barn — härvid slöt hon mig tätt intill sig — är i säkerhet: Utom mig har hon i hela vida verlden knappt en enda vän, ty hennes arma mor vågar emot herr Cunningham ej göra sin vilja gällande; och han kan ej älska sitt eget barns rival: Derföre har jag gifvit Gud och mig sjelf ett högtidligt löfte att ej lemna detta barn förr än det ej vidare behöfver mig: d — Och mig, Betty? — George, sade hon räckande honom han