a
mer får tillförlitliga underrättelser om sina dotter.
Om jag ej trott att ni rest till Indien med
någon, så skulle jag ej låtit sakerna gå så långt
som de nu gjort:
— Tack, Betty; tack! Dessa ord äro de bästa
ni sagt efter den der olyckliga dagen i York;
när ni inbillade er att jag friade till Mary
Grey, som sedan blef min brors hustru: Då
ni nu ser huru trogen jag varit er, och då jag
hopsparat tillräckligt för att öfvertaga ett ar-
rende och erbjuda er ett lugnt hem; har ni
kanhända medlidande med mig och gifter er
med mig; innan vi begge två blifva gamla:
Tänk på de långa; långa år jag väntat:
— Det har ni, George, svarade Betty; i det
hon häftigt kramade min hand; och då jag en
gång misstrott er; har jag nu ej rättighet att
bedja er vänta längre. Ni är värd en bättre
hustru än jag, och en bättre lott än att gå
och vänta på mig; ty det är ej värdt att nu
söka förmå mig att gifta mig: Jag älskar min
matmoder och hennes barn (och hon är ju sjelf
lika hjelplös som ett barn, stackars varelse!)
och jag vill aldrig lemna dem; förr än — på
ett eller annat sätt — tiderna för dem blifvit
bättre och detta stackars barn — härvid slöt
hon mig tätt intill sig — är i säkerhet: Utom
mig har hon i hela vida verlden knappt en
enda vän, ty hennes arma mor vågar emot herr
Cunningham ej göra sin vilja gällande; och
han kan ej älska sitt eget barns rival: Derföre
har jag gifvit Gud och mig sjelf ett högtidligt
löfte att ej lemna detta barn förr än det ej
vidare behöfver mig: d
— Och mig, Betty?
— George, sade hon räckande honom han-