var fåfängt, men som hans hämndlystnad ännu
ieke var tillfredsställd; grep han med begärlig-
het ået tillfälle; som erbjöd sig; att genom min
tillgifveahet för hunden med ens och verksamt
bryta mitt styfva sinne; Han lockade till sig
hunoden och kastade dervid en blick på mig ur
sina grå; kalla ögon; hvars uttryck jag aldrig
skall glömma:
Ici, Ponto, ici!s sade han med dämpad
röst: Hunden kröp till hans fötter; ännu en
blick lät den grymme falla på mig; ochi samma
ögonblick hvar hans med knutar försedda rid-
piska genom luften och föll hårdt på den arma
Pontos rygg. Hunden tjöt af smärta; jag blek-
nade och hela min kropp blef kall som is:
Med möda kunde jag hålla mig upprätt: Annu
var jog icke besegrad; och slag haglade på slag
öfver Ponto: Hans jemmerlåt genomborrade
mitt hjerta; jag skälfde från hufvud till fot och
kunde icke röra mig ur stället; och icke heller
skulle jag ha gått, om jag än kunnat:
Slutligen lade hr Elliot; min styffars följe-
slagare, sig emellan; Men förgäfves! Grymhe-
tens mått ver ännu icke rågadt: Han baricke
hat till hunden; utan till mig; och förr än jag
var kufvad; skulle piskan icke upphört att gå:
Om blott jag, hvars stirrande ögon och af fasa
stela drag tillräckligt visade hvad jag led, hade
velat bedja om förlåtelse; skulle misshandlingen
kanske hafva upphört; men icke förr:
Detta visste jag, och jag skulle kanske hafva
hållit ut till dess jag svimmat; om icke den
marterade hundens blickar hade mött mina; Det
lidande uttrycket i hans ögon förmådde jag icke
motstå; och glömsk af allt; kastade jag mig
emellan honom och vår plågoande och mottog