RAL RON:
MSE AA Ada lan
Red, har blifvit anmodad meddela följande
ckra upprop af vår ryktbara författarinna, fru
milis Filygare-Carlen:
— Till Svergez qvingor,
Arade landsmaninnor !
Om ni kunde föreställa er med hvilken ovisshet
ch misstro till mig sjelf jag upptagit pennan för
;t ställa några ord till er, är jag nästan säker att
i skulle hafva den godheten att uppmuntra mig en
mula, och likväl är det ju så djerft att tro, det
in röst skulle ega något väsendtligt inflytande
03 er.
Den sak, som är i fråga, eger dock så omätlig
igt, att jag nödgas skjuta åsido det medvetande,
om tillhviskar mig att blott hon, hvilken snart
edan tvenne år hvilar i sin lugna graf, Fredrika
sremer, skulle hafva varit vuxen och lämplig för
len beskickning, som jag här går att fullgöra.
Måhända anmärker någon, att detta var ett långt
örespråk till en bön, som väl dock blir slutet på
let hela. Men man har orätt att tycka så, då hvar
nenniska känner hvad vigt det ligger uppå huru
jönen framföres för att den måtte verka ett godt
ch Gudi behagligt verk.
Det är för våra så djupt beklagansvärda med-
kristne i Norrland, för dem hvilka snart skola se
sig instängda inom sitt mörka eländes vidsträckta
gebiet, för dem hvilkas klagan med dödsångstens
hela ansträngning ljuder hitöfver — för dem är
det jag går att hos Sverges qvinnor bönfalla om
en skärf, större eller mindre (det finnes ingenting
itet i barmhertigheten), att dermed öka den en-
skilda hjelp, hvilken redan på flera håll är i gång,
men hvars otillräcklighet nogsamt inses, då den
ställes gentemot de oerhörda behofven, hvilka af
hvad regeringen gjort eller kan komma att göra
omöjligen så kunna fylles, att ej den enskilda hjel-
pen är högt af nöden. Derföre måste alla krafter
söka verka.
Att ingå I detaljer om de särskilda förhållandena
i Norrland, är öfverflödigt, då det ej kan sättas i
fråga, att alla, både män och qvinnor, tagit känne-
dom om de meddelanden man derifrån erhållit.
Vi nämna blott, att en person, som helt nyligen
besökt skådeplatsen för allt detta lidande, berättar,
att derstädes redan finnas mödrar, som, för att in-
söfva sina med döden kämpande barn, sticka litet
fuktad mossa i stället för bröd inom deras förtor-
kade och hungrande läppar.
Ack, sen då, I annorlunda lottade mödrar, far-
mödrar och mormödrar på de rosenkindade englar,
som leka omkring er, och skynden att för deras
skull lemna er gåfva! Och I, unga, glada, lyckliga
flickor, skynden äfven I att genom uppoffringen af
någon grannlåt bereda er den ljufva tillfredsstäl-
lelsen att njuta er lycka utan en aggande känsla
att ej ha gjort nog för att tack: Honom, som först
och främst skänkt er den! Och slutligen, I alla,
gamla och unga qvinnor, som liden och derför
allra bäst kännen detta ords allvarliga betydelse,
antingen I våndens i ett lysande rum eller i den
lilla kammarens obemärkts ensambet, skynden att
bebjerta det verop, som utgår från vår höga Nord!
Ja, skynden alla, enhvar i sin stad — tiden pres-
sar och vintern stundar -— att gifva med varma
händer! Deruppifrån skola kanske stela händer,
men säkerligen varma bjertan möta edra, ty af-
stånd finnes ej, der medlidande å ena sidan och
tacksamhet å den andra sträfva att nå hvarandra...
Skulle dessa ord, tyvärr så fattiga, då jag ville
ha dem så rika, bringa något godt resultat, är det
icke jag, som ensam får glädja mig deråt, utan
denna glädje tillkommer i synnerhet tvenne inom
vår litteratur särdeles förtjenta och berömda skrift-
ställarinnor, fruarna Schwartz och Wettergrund
(1:Lea), hvilka med varm ifver för den goda saken
uppmanat mig till detta steg, som jag eljest kanske
icke ansett mig berättigad att taga.
Måtte beslutet ha blifvit fattadt i en välsignad
stund och I, mina ärade landsmaninnor, vara öfver-
tygade, att jag känner mig djupt tacksam hos hvar
och en af er, som behjertar och uppfyller min ur
själen gående böa! Stockholm d. 2 okt. 1867.
Emilie Flygare-Carlen:
De influtna medlen torde benäget insändas må-
nadtligen till Aftonbladets redaktör, d:r Sohlman
PT
VI29