på min nakna arm och skuldra det slag; som
ämnats åt Ponto. Smärtan gjorde mig vild:
Rasande som en vanvetting vände jag mig mot
förtryckaren och ett ordsvall; som nästan ville
qväfva mig; bröt sig fram öfver mina läppar:
Blygs! Blygs! Hur vågar ni göra så? skrek
jag. Huru vågar ni slå Ponto för att straffa
mig? Om ni är ond på mig, så slå mig, såsom
ni gjort förut en gång i dag, men slå icke
Ponto derför att han blef qvar hos mig och
räddade mig från att blifva ibjelskrämd; Ahl
om jag vore karl; skulle ni icke våga att pina
honom eller mig; eller krossa mammas bjerta
så, som ni nu gör; men jag blir väl qvinna
en dag och då skall ni väl få se; hvad jag skall
göra — åh; hvad jag hatar erl
Det tror jag nog, din lilla vargunge, sva-
rade hr Cunningham; ytterligare retad af mitt
djerfva tal; men tilldess du blir qvinna; skall
jag väl försöka; att om möjligt bålla dig i styr:
Gå inl
Jag går icke; om ni icke låter bli att slå
Ponto: Om ni är ond på mig; så slå mig:
Han skulle nog hafva kommit till er; så elak
och grym ni än är; om icke jag hade hållit
honom qvar. Jag var rädd och ville icke låta
honom gå: Det var icke hans fel; utan mittl
Gå in!
Jag vill icke! Ni är grym oeh elak och ni
hatar Ponto derför att han älskar mig; och —
Tig, eller —
Och åter höjdes piskan; denna gång mot mig;
men nu lade sig hr Elliot på allvar emellan.
Han skyndade fram; grep om den lyftade armen
och tillrättavisade min plågare med några skarpa