lilla handen; att han slutligen tager henne i famn, men hon sjelf vill icke visa något tecken till närmande: Och han begagnar sig al dessa gynnsamma ögonblick: Skämtande söker han öfrertyga henne om, huru dåraktig hon varit; då hon retat upp sig så; — huru orätt hon gjort i att tvifla på hans kärlek; som är så varm; så orubblig. Han berättar; huru hans vänner afundats honom hans lycka att ega en så liten söt hustru — då frambryter; liksom solen efter ett oväder; åter det första leendet på hennes sorgsna ansigte — och — om några minuter håller hon redan på med apelsinen n:o 2, som hennes man skalat åt henne. Visserligen försöker hon allt emellanåt att snyfta; men det vill icke riktigt lyckas; och då hon slutligen låter undfalla sig ett Du är så stygg, Edvard!s — tänker hon inom sig att i alla fall han är en snäll man; och deri har hon otvifvelaktigt rätt; ty det kan ju hända äfven den bästa man att icke komma hem förrän klockan ett.