lilla handen; att han slutligen tager henne i famn,
men hon sjelf vill icke visa något tecken till
närmande:
Och han begagnar sig al dessa gynnsamma
ögonblick: Skämtande söker han öfrertyga
henne om, huru dåraktig hon varit; då hon
retat upp sig så; — huru orätt hon gjort i att
tvifla på hans kärlek; som är så varm; så orubb-
lig. Han berättar; huru hans vänner afundats
honom hans lycka att ega en så liten söt hustru
— då frambryter; liksom solen efter ett oväder;
åter det första leendet på hennes sorgsna an-
sigte — och — om några minuter håller hon
redan på med apelsinen n:o 2, som hennes man
skalat åt henne.
Visserligen försöker hon allt emellanåt att
snyfta; men det vill icke riktigt lyckas; och då
hon slutligen låter undfalla sig ett Du är så
stygg, Edvard!s — tänker hon inom sig att i
alla fall han är en snäll man; och deri har hon
otvifvelaktigt rätt; ty det kan ju hända äfven
den bästa man att icke komma hem förrän
klockan ett.-