länge vetat att alla männer äro dåliga och hen-
nes man är då den sämsta af alla; Attismyg
taga med sig portnyckeln — det är oerhördt!
Hon funderar på att packa in sina saker och
resa till sina föräldrar; för att aldrig mera åter-
vända — nej — bon snyftar så hon kommer
sig icke för. Dessutom är det ju så sent —
bon är rädd för att åka ensam på natten —
men i morgon — då skall det ske, ty med en
man; gom tsger portnyekeln med sig i smyg,
kan hon icke längre lefva.
Tornaväktarens långt utdragna, omelodiska tut-
ningar uppväcka elegiska känslor hos henne —
tårarne börja sagta framqvälla. Hon känner
sig så namnlöst olycklig, men hon snyftar icke
mer. I ett hörn af ecoffen sitter hon der sör-
jande; ensam och öfvergifven. Hon reflekterar
äfver den gifta qvinnans olyckliga belägenhet
och öfver allt det elände, som endast port-
nyckeln kan fremkalla inom en familj. Hon
kommer slutligen till den öfrertygelsen att kar-
larne sakna hjerta. — Bordet står ännv dukadt.
Redan slår klockan eltva. Hon börjar blifva
sömnig och ruskig och går och tsger på sig
en echal för att blifva varm igen. Att gå och
lägga sig faller henne icke in. Nej, vaka skall
hon, till dess ban kommer. Hon vill öfver-
tyga sig om, huru länge han blir ute. Han
måtte väl då slutligen komma; — Men han
dröjer.
Tolfslaget dånar från kyrktornen — tornväk-
tarne tuta till yttermera visso, liksom för att
håna henne; liksom hon icke skulle hafra hört
nog! Men nu är det slut med hennes tålamod.
Hon springer upp — hon har fattat ett be-
slut: hon vill uppsöka sig man; vill hemta