gladtig förnöjsamhet afspeglar sig i hennes
drag. Hon vill öfverraska sin man, som lofvat
att komma tidigt hem; med en favoriträtt och
har redan sagt till pigan att gå ned i källaren
efter öl; så fort herrn ringer på tamburdörren:
Hon vill uppbjuda allt; för att få det trefliigt
för sin man; och hon ser redan i andanom,
hur belåten han ser ut; — äfven männer kunna
ju hafva sina svagheter och låta en favoriträtt
försätta sig i det förträffligaste lynne.
Klockan slår sju. Nu måste hennes man
straxt komma. Hon epringer än en gång ut i
köket, för att ee efter om maten är färdig, och
sätter sig sedan åter vid bordet. Hon ser på
klockan, den visar redan tio minuter öfver sju.
På tio minuter hinner ban godt att gå hem;
Han kan vara att vänta hvärje ögonblick; Hon
lägger bort virkningen för att vara redo att
taga emot honom; hon lyssnar om kon icke
hör hans steg i trappan: — Han kommer icke.
Hon börjar blifva otålig. Hon springer fram
till fönstret och ser ut åt gatan. Klockan slår
redan half åtta. — Hvar kan väl honnes man
vara? Kanske — söker hon trösta sig — har
han fått något bref — en vän; rågot ärende
kan ju hafva uppebållit honom — desto bättre
skall maten smaka honom. Hon ler sjelf öfver
sin oro och sätter sig åter vid bordet.
Klockan slår tre qvart — den slår fullt.
Orolig, springer hon upp. Längre står hon
då icke ut med att sitta och vänta. Det är
orätt af hennes mau att låta henne sitta och
vänta så länge: Maten blir bortskämd genom
att stå så länge. Säkert bar hån fastnat för
någon af sina vänner — åh, hon känner ho-
Rom! Hela hennes lilla öfverraskping är för-