skurk; som förstört en ung, oskyldig flickas
rykte.
— Mon dieu; hvad säger ni.s:. en ung fic-
kas rykte; — sade fransmannen och släppte
Falkers arm;
— För mig behöfver ni icke hyckla! Ni vet
mer än väl, hvilken familj ni störtat i den
djupaste sorg:
— Ma foi; jag begriper inte ett ord.
— An Selma Grill då, erkänner ni inte att
ni älskar henne?
Herr Ducard skrattades Det var ett mun-
tert; klingande skratt. Herr Falker kände sig
nästan smittad deraf;
— Hvem skyller mig för att älska den lilla
Selma?
— Det gör hela staden:
— Hvem har kunnat finna upp en sådan
dårskap?
— Icke vet jag; — sade herr Falker; lätt
om bjertat: ,
— Åh, nu förstår jag, Amelie : : petite folle!
säkert hade hon fått höra något, som gjort
henne svartsjuk och som jagat henne ifrån mig...
mais cest affreux!
Herr Dnueard stod tyst några ögonblick.
— Vi måste skaffa oss reda på; hvarifrån
en sådan lögn kan ha sin upprinnelse, — sade
han. Kanske att fru Grill kan ge oss någon
upplysning. - Vill ni följa med mig dit?
Med nöje gick Falker in på detta förslag.
De båda unga männen hade i hast blifvit för-
troliga vänner.
Herr Ducard utgjöt sig om sin saknad efter
Amelie, huru han rasat och förtviflat, och att
hans största sorg just bestått deruti; att han