skurk; som förstört en ung, oskyldig flickas rykte. — Mon dieu; hvad säger ni.s:. en ung fickas rykte; — sade fransmannen och släppte Falkers arm; — För mig behöfver ni icke hyckla! Ni vet mer än väl, hvilken familj ni störtat i den djupaste sorg: — Ma foi; jag begriper inte ett ord. — An Selma Grill då, erkänner ni inte att ni älskar henne? Herr Ducard skrattades Det var ett muntert; klingande skratt. Herr Falker kände sig nästan smittad deraf; — Hvem skyller mig för att älska den lilla Selma? — Det gör hela staden: — Hvem har kunnat finna upp en sådan dårskap? — Icke vet jag; — sade herr Falker; lätt om bjertat: , — Åh, nu förstår jag, Amelie : : petite folle! säkert hade hon fått höra något, som gjort henne svartsjuk och som jagat henne ifrån mig... mais cest affreux! Herr Dnueard stod tyst några ögonblick. — Vi måste skaffa oss reda på; hvarifrån en sådan lögn kan ha sin upprinnelse, — sade han. Kanske att fru Grill kan ge oss någon upplysning. Vill ni följa med mig dit? Med nöje gick Falker in på detta förslag. De båda unga männen hade i hast blifvit förtroliga vänner. Herr Ducard utgjöt sig om sin saknad efter Amelie, huru han rasat och förtviflat, och att hans största sorg just bestått deruti; att han