— Det är afskyvärdt af dig, Amanda; —
sade herr Lenander. — Du har skiljt maka
från make och barn från sina föräldrar. Du
skall sjelf få-lära dig hvad det är att skiljas;
jag blir icke en dag längre hos dig!
Herr Thunell; som hörde detta; tog tillfället
i akt att för första gången visa sin hustru;
det han också var herre i sitt hus.
— Du Gabrielle, — sade han; — har aldrig
förstått tungans rätta bruk; Med dina förha-
stade omdömen; har du stört mången menni-
skas lugn och svärtat månget tadelfritt rykte:
Må du sjelf lära känna hvad det är att komma
i hvar mans mun. Från och med denna stund
äro vi skiljda... Och jag tror att verlden nog
kommer att sysselsätta sig med vårt förhållande;
Männerna voro obevekliga:
— Om hvar menniska blott skötte sina egna
angelägenheter och inte blandade sig i andras;
— mumlade herr Thunell; som var fallen för
reflektioner;
De båda väninnorna gräto och suckade till-
sammans och funno åter tröst i hvarandräs
sällskap:
Fru Lenanders barn försonade dock slutligen
de båda makarne; och herr Thunell lät också
omsider bevska sig att fortlefva med sin fru,
sedan hon heligt lofvat att hennes tal blott
skulle vara ja; ja och nej, nej.
Huruvida hon håller detta löfta; vetjag icke;
men ryktet förmäler, att herr Thunell fortfor
att vara herre i sitt hus.
Och Selma och herr och fru Ducard?
Långt bort i förstaden ligger ett litet hus;
det har sex fönster åt den gruslagda gatan och