er, som bodde i närheten af Drottningholm. Först
å onsdagsmorgonen, då rocken blifvit färdig, hade
riberg, som uppehållit sig en stund på Hötorget,
räffat Boström, då de öfverenskommit ätt företaga
tfärden. Friberg hade emellertid först gått hem
ch tillsagt Margareta Larsson: derom,:somsskulle
ttrat:. eJa, res-du gerna; du; behöfver komma ut
ch:roa digs,dervid hon:gifvit-honom 1 rdr. i Fri-
erg hade sedan följt Boström hem, hvarefter båda
vegifvit sig ned till ångbåtshamnen vid Riddarhol-
nen. De hade kommit för sent för att komma med
I1-båten, hvarför de måst vänta till kl. 12. På
1vällen mellan kl. 1,—1, 8 hade Friberg återkom-
mit hem. Margareta Larsson hade då varit ute
samt kommit hem en stund senare.
I sin bekännelse har Margareta Larsson uppgift
rit, att vid hennes. hemkomst främmande personer
skulle befunnit sig i rummet, så att hon icke fått
tillfälle tala vid Friberg och säga honom, att mord-
gerningen då ännu icke var utförd. on Kade en-
dast kunnat genom en hviskning antyda detta för
Friberg, hvilken dervid knuffat-till henne och fästat
hennes. uppmärksamhet -på- det oförsigtiga i- hennes
beteende. Med anledning häraf tillfrågades Friberg,
hvad Margareta-Larsson hviskat i-hansöra. Äfven
sanningen häraf bestred Friberg, upprepade sin be-
skyllan-mot Margareta Larsson, att: hon:af arfghet
angifvit honom för delaktighet.i. brottet.
Polism.: Men du är öfverbevisad om, att ett
par timmar efter mordet hafva mottagit åtskilliga
blodstänkta kläder, som tillhört den mördade, och
som du försålde. Frågade duicke Margareta Lars-
gon, hvarifrån detta blod kommit?
Friberg: Jo, öch hon svarade att hon haft
näsblod.
Polism.: Frågade du icke äfven hvarifrån hon
fått Xläderna, och hvarföre gick du och sålde
em
Friberg: Hon bad mig att jag skulle göra. det.
Jag har ofta sålt gamla kläder åt henne, utan att
taga reda på hvarifrån hon fått dem.
Friberg fick härefter redogöra för åtkomsten af
silfret och uppgaf, att Margareta Larsson bedt
honom följa med sig till Johannis kyrkogård, der
hon visat Friberg det i muren dolda silfret, om
hvilket Friberg förut påstod sig ej haft någon kän-
nedom. Margareta Larsson hade sagt, att hon hit-
tat det, och med denna uppgift hade Friberg låtit
sig nöja, utan att taga någon vidare reda på hvar
eller när fyndet af henne anträffats. Friberg hade
derefter tagit silfret och dermed förfarit på sätt
förut är upplyst.
Om dess uppgräfvande på experimentalfältet be-
rättade Sandqvist, anställd vid detektiva polisen,
att han dit åtföljt. Friberg som anvisat platsen,
der han gömt det, belägen omkring 1000 famnar
från vägen. Med handen hade Friberg uppkastat
litet lös mull, då tillträde beredts till ett hål un-
der roten af en på stället befintlig tall. Här hade
silfret igenfannits.
Polism.: Hvarföre hade du på detta sätt gömt
silfret?
Friberg: Margareta hade bedt mig att jag
skulle gömma det.
Polism.: Vid visitation i din bostad har bland
annat anträffats en nedsmält guldbit, och det är
upplyst, att detta guld tillhört den medäljong, som
Margareta Larsson stal från den mördade. Hvar-
för smälte du ner medaljöngen?
Friberg: Jag tyckte, att den hade sålitet värde.
På sådant sätt fortsattes förhöret ett par tim-
mar, hvarvid en del af de många omständigheter,
som kommit i dagen och vittna mot Friberg, upp-
repades, för att han skulle sättas i tillfälle afgifva
sin förklaring deröfver. Friberg anklagade här-
under, såsom förut är nämndt, Margareta Larsson,
att af ondska velat draga honom med i förderfvet,
och bedyrade sin oskuld.
Polism.: Du må gerna bedyra din oskuld, -och
genom lögner söka rentvå dig. Så gjorde också
Margareta Larsson; men hon märkte icke derun-
der, huru hon just genom dessa efter hand upp-
dagade . osanningar allt hårdare och hårdare till-
drog snaran om sin hals, Hon har nu afgifvit en
sanningsenlig bekännelse, och numera säger hon
sig vara lyckligare än hon på länge varit. Så stor
makt har sanningen. Den skänker ro och: förlå-
telse äfven åt den mest brottslige.
Med anledning af de utlåtanden Friberg haft om
Margreta Larsson yttrade polismästaren: Du söker
beljuga och svärta henne, hvilket är en usel konst,
och bevisar huru låg du är. Under ransakningen
med henne talade hon aldrig illa om dig, och hon
har icke heller på dig sökt vältra minsta skuld för
sitt brott. Under hela ransakningstiden tänkte hon
med ömhet på edra barn, och du skulle sett hvad
hon gjorde, då hon efter att ha afgifvit sin bekän-
nelse fick träffa dem här. Vet du hvad hon då
gjorde? Jo, hon knäföll med barnen, under dju
och uppriktig sorg och ånger, der vid bänken oc
sade till den äldsta gossen, som är vid de år, att
han kan fatta den olyckliga belägenhet, bvari ni
båda befinna er, att han skulle bedja till Gud om
förlåtelse för sin brottsliga moder samt beklagans-
värde och brottslige fader! Så handlade hon. Här
du någonsin uppmanat dina barn att bedja för sin
moder och dig?
Ett knappt hörbart nej frampressades öfver den
anklagades läppar, utan att bans ansigtsdrag dock
a någon rörelse. De bibehöllo sin apathiska
slöhet.
Polismästaren förklarade förhöret slutadt för da-
gen och tillsade, att Friberg skulle återföras till
cellen. Med.dröjande steg och liksom han skulle
öfverlagt med sig sjelf, om han borde gå eller stanna,
aflägsnade ban sig.