icke visste hyarföre hon lemnat honom; om-
famnade derpå plötsligen Falker och sade att
han nu hoppades allt skulle bli godt igen.
Och Falker förtrodde honom tillbaka, att han
älskade Selma; och älskat henne trots alla onda
rykten man utspridt om henne; samt att han
med lif och blod ville vara bebjelplig att få
denna tvetydiga och hoptrasslade affär redig
och klar igen:
Slutligen väl hamnade i fru Grills förmak,
var ingen villigare än hon att tro; det herr
Ducard älskade och evigt skulle älska sin
hustru.
— Visserligen år mademoiselle Selma en char-
mant flicka; — sade Durand med ett fint le-
ende. — Men jag kan inte förstå, huru fru
Grill kunde falla på den tanken, att jag skulle
ha förälskat mig i henne.
Fru Grill omtalade då allt hvad som händti
sedan den olycksdigra balaftonen.
— Jag förstår. nu; — återtog Ducard, —
min stackars lilla Amelie har fått samma un-
derrättelse från samma håll. Aftonen; före den
morgon hon lemnade mig; var hon på en the-
bjudning hos fru Thunell: Låt oss gå direkte
till henne, Falker:
— Jag följer med; — sade fru Grill:
Det blef nu en hård debatt mellan de skiljda
parterna. Fru Thunell skyllde på fru Lenan-
der och fru Lenander på fru Thunell. Ingen
af dem ville erkänna sig ha varit den första i
att upptäcka herr Ducards fjärilsnatur.
De båda väninnornas vänskap kom på ett
svårt prof. Det var till och med hardt nära
att en brytning uppstått dem emellan; om icke
ett gemensamt lidande återförenat der;