todo sakerna då: - Nu, då jag fått bättre insigt,
lå jag ser klarare, skulle jag svara: folken skola
ter resa sig när de kommit till medvetande
f sitt fall och sin förnedring:
Söken hvilka lösningar som helst; — de låta
lock reducera sig till en enda; termerna må vara
lika, resultatet blir dock detta: Menniskorna
nåste upphöra att vara maskiner och de måste
varda menniskor. Folken måste upphöra att
vara lika boskapsbjordar som drifvas till slag-
barbänken, och de måste åter blifva folk! Man
söker icke till medarbetare i fredens verk döda
lemmar, kroppar utan själ; det fordras lf till
detta verk; och på politikens fält heter lifvet
friheten. i
— Friheten, säger en och annan: hvad är
det? Vi ha glömt det. Vi äro rädda för den.
Friheten är ju deraz religion som vilja anställa
allmän delning? Friheten är ju kommunismens
katekes och de sröda spökenavse lösen? Hvad
tänker ni på: skulle vi vara våra egna herrar!
Hur vore det möjligt? Vi sjelfve skulle råda
öfver oss sjelfve, öfver våra tankar; våra hand-
lingar, vår vilja, våra krafter, vårt blod? Store
Gud, hviken framtid! En sådan morgondag
förskräcker oss!
— Må vara. Om 2å är, och om det är er
mening, hvad behöfver jag då säga mera? Folk;
bereden eder att jublande helsa återkommandet
af ade gudomliga imperatorernasa tidehvarf!
Se på tröskeln redan centurionen som befaller
eder att dö i massa. Lyden! Oppnen edra
pulsådror! Krypen ned i det stora metallbad-
karet som kan rymma hela nationer. Dön der
tåligt, långsamt; droppa efter droppa; och färgen
med edert blod det Jjumma vattnet i det kej-
serliga karet!
Så vilja, så förordna två eller tre Cesarer;
hvilka I dertill gören till edra arfvingar:
Nej, nej. Dessa fasans tider skola icke blifva
eviga, menniskoslägtet skall resa sig ur denna
förfärande förnedring. Jag tager till vittne derå
detta frivilliga möte af så många män ), hvilka
kommit från jordens skilda delar med den tyd-
liga afsigten att omskapa det allmänna samve:
tet. Det behöfves ej mera än detta för att visa
att någonting rörer sig inom menniskor och att
hvasstrået reser sig. Hvad mig beträffar, ser jag
deri den första ljusglimt som visat sig för mig
under dessa dödande sexton år, då mitt lif ofta
icke kunnat vara annat än en tyst protest.
Man skall beskylla eder för att icke åstad-
komma någon absolut och positif lösning af
alla jordens tvister och svårigheter, att icke
fullt uppfylla hela edert stora värf, alt icke på
en timma afbjelpa alla motgångens svåra följder,
alla de fel som samlat sig genom en Endes
gviadel, att icke på tre dagar åter uppresa rät-
tens himmel som fallit ned öfver Edra huf-
vuden:
Det är tomma beskyllningar. Svårigheten be-
stod i att samla lefvande menniskor, menniskor
med rättskaffens afsigter, att uppvisa dem för
verlden, att lossa tungans band och själarnes
fjettrar:
Varen lugna! Sedan menniskans sanna natur
väl en gång är återfunnen och återställd; skall
resten komma af sig sjelf. Desse väldiga mak-
ter, som varit drifna ilandsflykt: menniskorätten
och friheten skola nog en dag bryta sina bojor
och uppstiga ur jorden.
Jag tager till vittne derå denne sanningens
man; denne hjelte som jag ser främst ibland
eder: Garibaldi.
) Antalet af antecknade deltagaro i fredskongres-
son uppgifves ha varit omkring sex tusen.