todo sakerna då: Nu, då jag fått bättre insigt, lå jag ser klarare, skulle jag svara: folken skola ter resa sig när de kommit till medvetande f sitt fall och sin förnedring: Söken hvilka lösningar som helst; — de låta lock reducera sig till en enda; termerna må vara lika, resultatet blir dock detta: Menniskorna nåste upphöra att vara maskiner och de måste varda menniskor. Folken måste upphöra att vara lika boskapsbjordar som drifvas till slagbarbänken, och de måste åter blifva folk! Man söker icke till medarbetare i fredens verk döda lemmar, kroppar utan själ; det fordras lf till detta verk; och på politikens fält heter lifvet friheten. i — Friheten, säger en och annan: hvad är det? Vi ha glömt det. Vi äro rädda för den. Friheten är ju deraz religion som vilja anställa allmän delning? Friheten är ju kommunismens katekes och de sröda spökenavse lösen? Hvad tänker ni på: skulle vi vara våra egna herrar! Hur vore det möjligt? Vi sjelfve skulle råda öfver oss sjelfve, öfver våra tankar; våra handlingar, vår vilja, våra krafter, vårt blod? Store Gud, hviken framtid! En sådan morgondag förskräcker oss! — Må vara. Om 2å är, och om det är er mening, hvad behöfver jag då säga mera? Folk; bereden eder att jublande helsa återkommandet af ade gudomliga imperatorernasa tidehvarf! Se på tröskeln redan centurionen som befaller eder att dö i massa. Lyden! Oppnen edra pulsådror! Krypen ned i det stora metallbadkaret som kan rymma hela nationer. Dön der tåligt, långsamt; droppa efter droppa; och färgen med edert blod det Jjumma vattnet i det kejserliga karet! Så vilja, så förordna två eller tre Cesarer; hvilka I dertill gören till edra arfvingar: Nej, nej. Dessa fasans tider skola icke blifva eviga, menniskoslägtet skall resa sig ur denna förfärande förnedring. Jag tager till vittne derå detta frivilliga möte af så många män ), hvilka kommit från jordens skilda delar med den tydliga afsigten att omskapa det allmänna samve: tet. Det behöfves ej mera än detta för att visa att någonting rörer sig inom menniskor och att hvasstrået reser sig. Hvad mig beträffar, ser jag deri den första ljusglimt som visat sig för mig under dessa dödande sexton år, då mitt lif ofta icke kunnat vara annat än en tyst protest. Man skall beskylla eder för att icke åstadkomma någon absolut och positif lösning af alla jordens tvister och svårigheter, att icke fullt uppfylla hela edert stora värf, alt icke på en timma afbjelpa alla motgångens svåra följder, alla de fel som samlat sig genom en Endes gviadel, att icke på tre dagar åter uppresa rättens himmel som fallit ned öfver Edra hufvuden: Det är tomma beskyllningar. Svårigheten bestod i att samla lefvande menniskor, menniskor med rättskaffens afsigter, att uppvisa dem för verlden, att lossa tungans band och själarnes fjettrar: Varen lugna! Sedan menniskans sanna natur väl en gång är återfunnen och återställd; skall resten komma af sig sjelf. Desse väldiga makter, som varit drifna ilandsflykt: menniskorätten och friheten skola nog en dag bryta sina bojor och uppstiga ur jorden. Jag tager till vittne derå denne sanningens man; denne hjelte som jag ser främst ibland eder: Garibaldi. ) Antalet af antecknade deltagaro i fredskongresson uppgifves ha varit omkring sex tusen.