lade om kärlek och två lyckliga älskande. Det
följde derföre af sig rjelf; att öfverstens stodo
främst på listan bland dem som voro bjudna
till Claus Prytz.
Om middagen, innan gästerna kommo; gick
Daniel in till sin far, stängde dörren noga
efter sig och yppade för honom; efter en lämp-
lig, högtidlig inledning, att han från sin tidi-
gaste barndom älskat Adelgunda; att han omöj-
ligt kunde lefva utan henne och att det derföre
vore alldeles nödvändigt, att Claus ännu i af-
ton förkunnade detta för öfversten och både
honom om hans dotters hand; Claus hörde
med vanligt tålämod på sonens långa utveck-
ling; han satt och smålog och smällde med loc-
ket på sin sjöskumspipa; då han trodde att
Daniel talat sig trött; försökte han framkomma
med några små invändningar, men han blef
vederlagd, fann: sig dervid; och lofvade att
föra saken å bane; så snart han såge passande
läglighet: dertill: i
Adelgunda hade i Daniels tycke aldrig varit
så vacker som denna afton: Det. var visst
flera som delade hans smak, ty från det ögon-
blick; hon inträdde; var hon så till sägandes
medelpunkten för de unga herrarnes blickar;
man trängdes kring henne och visade henne
en hyllning; söm icke var mindre smickrande
för det den yttrade sig i så få ord. Hon hade
en strålande blick; ett förtrollande leende; en
helsning till hvar och en; hon lekte med sina
känslor, som ett barn leker med en knif; utan
att ana; huru lätt den sårar; Det var på denna
valplats hon var van att-kämpa; i det hon
smålog åt sina offer; och uppsökte nya; och
jänkte som Brennus; vx victis!