— Nej; nej vid vårs herres trä; låt icke upp;
Nils Engelbrektsson! — utropade Herrman lifligt
— här ligger argan list under! Var det icke
för denne Albrekt; som gamle Ulf varnade min
fosterfader; och som han hade satt i stallet
invid hans häst; kort innan hästen skulle sadlas.
På grund häraf vägrades Albrekt inträde på
slottet; och det dröjde ej lång stund; förr än
man fick höra buller i staden. Det var Magnus
Bengtsson och hans svenner — fick man sedan
höra — som plundrade all egendom; hvilken
tillhörde slottsfolket och fanns i staden:
Men Hoerrman kastade sig några ögonblick
derefter på sin häst och sprängde fram i rikt-
ning mot Göksholm.
Just som han nalkades fram umot den väg
som i nordlig riktning ledde ut på den halfö;
der Göksholms. slott vur beläget; mötte han ett
långt tåg af bönder; hvilka under strida tårar
buro ett öfverhöljdt lik: emellan sig:
Herrman stannade och gjorde korstecknet;
för att låta tåget komma förbi: Då kom en
af de äldre bönderma fram till honom och
helsade:
— I ären Herrman Berman — sade han —
jag känner eder; zjedan vi lågo för Nyköpingt
slott, och jag vet; huru dyrbar han var eder:..
— Guds död.:;z: hvad viljen I säga — ut
ropade Herrman; jötsligt gripen af en förfärlig
aning:
— Vi bära En gelbrekts lik till Mellösa kyrka
-- återtog bond en och borttorkude med afvig
handen de framt yrytande tårarne.
Herrman spor de nöga om allt; knappast vil:
jande sätta tro till hvad han hörde; men bon
den berättade; huru han och en frände sent på