— Nej; nej vid vårs herres trä; låt icke upp; Nils Engelbrektsson! — utropade Herrman lifligt — här ligger argan list under! Var det icke för denne Albrekt; som gamle Ulf varnade min fosterfader; och som han hade satt i stallet invid hans häst; kort innan hästen skulle sadlas. På grund häraf vägrades Albrekt inträde på slottet; och det dröjde ej lång stund; förr än man fick höra buller i staden. Det var Magnus Bengtsson och hans svenner — fick man sedan höra — som plundrade all egendom; hvilken tillhörde slottsfolket och fanns i staden: Men Hoerrman kastade sig några ögonblick derefter på sin häst och sprängde fram i riktning mot Göksholm. Just som han nalkades fram umot den väg som i nordlig riktning ledde ut på den halfö; der Göksholms. slott vur beläget; mötte han ett långt tåg af bönder; hvilka under strida tårar buro ett öfverhöljdt lik: emellan sig: Herrman stannade och gjorde korstecknet; för att låta tåget komma förbi: Då kom en af de äldre bönderma fram till honom och helsade: — I ären Herrman Berman — sade han — jag känner eder; zjedan vi lågo för Nyköpingt slott, och jag vet; huru dyrbar han var eder:.. — Guds död.:;z: hvad viljen I säga — ut ropade Herrman; jötsligt gripen af en förfärlig aning: — Vi bära En gelbrekts lik till Mellösa kyrka -återtog bond en och borttorkude med afvig handen de framt yrytande tårarne. Herrman spor de nöga om allt; knappast vil: jande sätta tro till hvad han hörde; men bon den berättade; huru han och en frände sent på