-— ENGELBREKT ENGELBREKTSSON. HISTORISK ROMAN I 2 DELAR. Af 0. GBORG STARBÄOK, ANDRA DELEN: (Forta. från föreg. Jf.) Männen tryckte hvarandras händer; och så satte sig tåget i gång; fot för fot. När vindbryggan drogs upp bakom Engelbrekt; vände han sig om och öfverskådade slottet. Den föregående aftonen hade varit så rik på märkliga tilldragelser; att han kände sig på ett eget sätt stämd; kände både rikedom och fattigdom; både fröjd och smärta. Men det var blott ett ögonblick; som han lät minnena råda öfver sig. Dock fortsatte han under tystnad sin väg ned till stranden: Här lyftades han åter af hästen och bars ned i den ena af de båda båtarna; der hans hustru låtit tillreda en mjuk bädd i bakstammen. När han väl befann sig här, öfversåg han sina roddare: De voro tvenne för hvarje båt. — Du, Albrekt — sade han till den ene af dem; som skulle ro hans egen båt — jag menade; du skulle stanna på slottet. — När olyckan träffade Ulf — svarade svennen, utan att rätt kunna se Engelbrekt i ansigtet — så var jag till hands; och din broder sade till mig att gå ned i Ulfs ställe. Engelbrekt lät det blifva; som det var; men hans blick hvilade litet emellan forskande på den skumme roddaren: Färden gick lyckligt; och när aftonen kom; hade man hunnit midtför Göksholmslandet: Der låg straxt invid den halfö; hvarpå Göks