lo DD AE 22 NN MAA MA TR Vv att hon af Laurell köpt några klädespersedlar, å hvilka hon var skyldig den obetydliga summan 1 rår 50 öre. Endast den tillfälligheten, att Larsson under onsdagens lopp två gånger besökte det hus, der Laurell i lifstiden hade sin bostad, föranledde hennes första hörande, då den misstanka mot henne väcktes, som sedermera vann stöd af den omständigheten, att på fredagsmorgonen det bakom soplåren liggande knytet med linnepersedlar, hvilka igenkänts tillhöra den mördade, påträffades. Sammanstäldt med öfriga här ofvan meddelade omständigheter, af hvilka en hvar för sig skulle kunna förklaras, derest de icke alla inträffat just kort efter mordets timande och dermed synas stå i sammanhang, tillskrifves nu detta utrop den oro; som på ett eller annat sätt alltid förråder sig hos den brottslige. Så syntes åtminstone Jonsson uppfatta saken, ty på få fråga om hon ansåg Larsson vara gerningsmannen, genmälde hon, att de omständigheter, som förekommit mot denna; förefölle henne besynnerliga, liksom Larssons hela beteende under torsdagen, och synnerligast på nämnde dags afton gifvit henne anledning att:anse Larsson skyldig till det gräsliga dådet. Jonsson upplyste härjemte, att Larsson under tal om mordet på torsdagsaftonen, då fru Berglund närvarit, skulle yttrat: att Laurells mjölkbud möjligen föröfvat brottet.x Efter fru Berglunds bortgång hade Larsson bedt sin äldsta gosse — hon har två barn med Friberg — följa med sig ut i vedboden. Gossen hade till en början vägrat, men slutligen gått med, och då Jonsson sedan frågat hvad modren gjort i vedboden, hade han berättat, att denna tagit något ur ett der förvaradt paket. Hvad modren haft deri hade gossen likväl ej sett. i . Bland effekter, som tillvaratagits i Larssons -böstad, finnes äfven ett par tofflor, som Jönsson första gången såg på torsdagsmiddagen. Tofflorna stodo då under Larssons säng. Vidare hade Jonsson bland de saker som jenite den hvita unders kjolen på torsdsgsmiddagen lågo på sängen observerat två ullgarnsnystan. Huruvida förenämnda tofflor och ullgarnsoystan, äfvensom ett par mycket litet begagnade tygkänkor, som äfvön furinos bland de efter Larssons häktande i förvar tagna persedlarne; tillhört den mördade eller på hvadsätt dessa saker kommit i Larssons ego upplystes icke vid gårdagens förhör. . Såväl i fråga härom som äfven i fråga om den förkläring Larsson afgifvit å de mot henne förekommande, Kär ofvan uppgifna omständigheter, uppstår tillsvidare i redogörelsen en lucka, förörsakad depaf,. att ref. ej varit. tillstädes vid de tillfällen, då Larsson hörts. Vid gårdagens förbör var hon icke: heller från häktet upphemtad. Enligt hvad ref. hört uppgifvas, skall Larsson i de förklaringar hon hittills afgifvit varit sväfvande och beträdts möd tvetalan. Slutligen omnämnde Jonsson, att Larsson påfredagsmorgonen vistats hemma, tills hon kallades till förhör i poliskammaren. Härefter fick handelsbokhållaren P. W. Lindgren, som kotditionerar hos en handlande, hvilken har sin bod i huset-AFf 65 Drottninggatan, företräda. Anledningen till Lindgrens inkallande var den, att han och hans principal bo i samma hus, der mordet föröfvades, samt hafva sina rum tätt belägna intill den lokal, som beboddes af mamsell Laurell. Endast en tunn bredvägg skiljer ett af rummen i de båda olika lokalerna från hvarandra, så att om det talades högt i det ena af nämnde rum hördes det in i det andfa: Beklagligen hade mamsell Laurells baneman afpassat sin tid så, att hvarken Lindgren eller hans principal var inne. De plägade komma hem omkring 9-tiden på aftnarne och gå ut i god tid på morgnarne, mellan kl. 7—9. På onsdagsaftonen hade Lindgren återvändt vid vanlig tid och gått ut klockan 7 på torsdagsmorgonen. Han hade icke hört minsta ljud från den mördades rum eller förmärkt någon person komma eller gå, som förefallit honom misstänkt, och kunde följaktligen icke lemna ringaste upplysning. Skomakaregesällen Lindström berättade, att han någon tid varit bekant med såväl Friberg som Margareta Larsson. Han hade åtagit sig att göra deras yngsta gosse ett par kängor. På torsdagsmiddagen vid 1-tiden hade Larsson kommit hem på verkstaden, der Lindström arbetade, och frågat efter kängorna samt fått till svar, att de ej voro färdiga, hvarpå hon gått sin väg. Senare på dagen, eller omkring kl. 4 på e. m., hade hon återkommit och frågat Lindström, om han ej ville gå ut i det gröna tillsammans med Larsson och ett par flickor, med hvilka Larsson uppgaf att hon skulle sammanträffa. Lindström hade följt med, och hade Larsson och han begifvit sig genom Humlegården och vidare derifrån till Ladugårdslands kolerakyrkogård. Något annat sällskap afhördes icke. På sistnämnda plats hade Larsson och Lindström slagit sig ned, hvarpå Larsson ur en medhafd korg framtagit bröd, smör, strömming och bränvin, hvarmed hon trakterat Lindström, som äfven fått smaka på innehållet af en ytterligare medförd butelj, som till större delen urdracks af Lindström, utan att han kunde uppgifva hvad slags fluidum det varit i densamma. Det hade smakat som punsch. Då det började mörknu, hade de anträdt återfärden. Nåot bröd hade blifvit öfver efter kalaset, hvilket arsson förklarade sig ej vilja medtaga hem igen, lika litet som den förenämnda vinbuteljen, å hvilken hon uppgaf sig hafva afslitit en etikett, som fulinits påsatt densamma. Hon hade bedt Lindström taga såväl det ifrågavarande brödet som buteljen, annars sade hon sig erna kasta det på backen. Den ifrågavarande vineller punschbuteljen påstod hon sig hafva köpt för 1 rdr. Hon hade edt Lindström: ej tala om: för mannen Friberg, att de hade gjort dennw lilla utflykt. Återvägen togs genom Humlegården, der Lindström och Larsson skiljdes ät. Såsom förut omöämnts, hemkom den senare kl. 8 på aftonen till man och barn, då medförande 3 kakor bröd i samma korg, ur hvilken hon förut under: aftonens lopp så rikligt trakterat sig sjelf och sin följeslagare till kolerakyrkogården. Friberg. fick härefter företräde, och berättade att han varit vid Drottningholm om onsdagen samt ej kommit hem derifrån förrän klockan 8 på aftonen, då Larsson visat sig förarglig mot honom. Innan Friberg gick bort, hade han lemnat Larsson 1 rdr, emedan bon sagt sig ämna besöka m:ll Laurell, för att betala sin skuld till henne, utgörande 1rdr 50 öre. Larsson hade nemligen af Laurell köpt diverse klädespersedlar, och påstod Friberg att han för någon tid: sedan varit uppe hos Laurell samt å Larssons vägnar afbetalt 3 rdr å skulden.