Hans. Han drog Herrman något åt sidan; och
i det han med feberaktig häftighet fattade hans
hand; sporde han:
— Sägen mig; Herrman,; hvar hafven I fått
denna ring?
— Af min fader! — svarade Herrman och
sökte åter dölja den dyrbara klenoden, men
hejdades af den besynnerliga rörelsen hos
grefven; hvilken tryckte sitt hufvud mot sina
händer och stod några ögonblick utan att kunna
säga ett ord;
— Richissa; arma Richissal — hviskade han
derefter djupt rörd — hvad ditt hjerta månde
hafva lidit .:: I ären då Johans och Richissas
son; Herrman!
— Jag är det — svarade Herrman; gripen
af sorg äfven han vid tanken på sin fader och
moder och den förfärliga kamp; de haft att
genomgå i lifvet. — Ringen här lemnade min
fader åt Engelbrekt att gifva mig, sedan han
dragit ut till det heliga landet!
— Ringen är en klenod inom min slägt —
återtog grefven — och kan icke bäras af någon
utom densamma utan att vålla bans död, eådan
är sägnen. Den har suttit på min hand och
jag gaf den åt din fader en gång, då han ut-
förde en handling; som gjorde honom värdig
att erkännas som min frände; som han dess-
utom var genom sitt giftermål med Richissa,
Så äro ock vi fränder; Herrman . :.!
Grefven utbredde med en rörelse, som han
ej kunde kufva; sina armar och tryckte Herr-
man till sitt bröst;
— Och du är värd, att grefve Hans inför
verlden erkänner dig som sådan! — tillade (
grefven med fastbet;: