ovärdig riddarekedjan; Magnus Bengtsson —
hördes en djup stämma straxt bakom honom:
Magnus skälfde till; Det var grefve Hans
som tilltalat honom: Han ville fly, men en
jernhand fattade hans; och höll honom som i
ett skrufstäd: Grefve Hans hade; i det han
uttalade de mördande orden; störtat fram till
Herrman; och kom i yttersta stund för att
rädda honom från att halka ned i sjön; hvilken
gick öppen närmast stranden; Grefven fattade
honom i benen och drog honom varsamt upp,
tills han kunde fatta honom om midjan, då
han till sin stora glädje märkte; att Herrman
sjelf med tillhjelp af sin högra hand reste sig
på knä.
Ogonblicket derefter stod han upprätt fram-
för grefven och de båda andra; Han var blek
och dolken satt ännu i hans bröst; men straxt
vid dolkskaftet hängde på en guldkedja en ring;
hvars dyrbara sten blixtrade emot grefven:
Dolkspetsen hade rispat upp klädet; innan den
bet sig in i fastare delar.
Det är svårt att säga, om det var ringen
eller dolkskaftet; som mera fästade grefvens
uppmärksamhet vid sig. Men Herrman fattade
med säker hand den senare och ryckte upp
dolken samt kastade den till den förvånade
mördarens fötter:
— Der bhalven I edert mordvapen; Magnus
Bengtsson — sade han — och tacken Gads
moder, att jag blef så illa sårad på muren
framför Nyköping, att jag ännu måste bära en
lädergördel under lifrocken!
Men ringen, som ännu glänste på Herrmans
bröst, tycktes besitta en förborgad kraft; att
döma af det välde; som den utöfrade på grefve