fötter, fyllande tomrummen mellan det gallerverk, som trädkronornas skugga bildade; — Hjelp mig upp — skrek då herr Magnus till; och Herrman skyndade fram; och tätt i spåren följde äfven de båda skuggorna: Marken der Magnus hade fallit sluttade skarpt utför ända ned till sjön, och det var hans lycka att hans sporre snärjt sig så säkert fast i grenen; och att denne var så fastfrusen vid jorden, ty i annat fall hade han otvifvelaktigt gjort en halsbrytande kullerbytta ned i djupet; och der grästorfvan upphörde var klippan öfverfrusen af en isskorpa; så att hon liknade ett glagberg. Deraf kom ock omöjligheten för Magnus att bjelpa sig sjelf: Herrman tog sitt svärd i venstra handen och ilade fram samt räckte honom sin högra hand; som Magnus krampaktigt fattade med sin venstra. Den högra höll han hårdt sluten om skaftet till en dolk; som han hastigt ryckt upp ur sin gördel och hvars klinga låg och glimmade vid hans sida i månskenet; som gadden af en orm. — Hafven I skadat eder högra arm; Magnus, eftersom I låten svärdet blifva liggande — sporde Herrman, i det han drog upp den fallna; Magnus svarade intet; men just som han kände sig i det läge, att han sjelf kunde bjelpa sig upp och medan Herrman lutade sig ned för att taga hans svärd, glimmade dolkklingan till och försvann i Herrmans bröst; Denne föll åt sidan och Magnus sprang upp. — Nu lärer du icke mera visa tänderna, hund; ännu mindre skälla — stönade den vilde med ett hemskt fröjdetjut. Och I hafven för alla tider gjort eder