fötter, fyllande tomrummen mellan det galler-
verk, som trädkronornas skugga bildade;
— Hjelp mig upp — skrek då herr Magnus
till; och Herrman skyndade fram; och tätt i
spåren följde äfven de båda skuggorna:
Marken der Magnus hade fallit sluttade skarpt
utför ända ned till sjön, och det var hans
lycka att hans sporre snärjt sig så säkert fast
i grenen; och att denne var så fastfrusen vid
jorden, ty i annat fall hade han otvifvelaktigt
gjort en halsbrytande kullerbytta ned i djupet;
och der grästorfvan upphörde var klippan öfver-
frusen af en isskorpa; så att hon liknade ett
glagberg. Deraf kom ock omöjligheten för
Magnus att bjelpa sig sjelf:
Herrman tog sitt svärd i venstra handen och
ilade fram samt räckte honom sin högra hand;
som Magnus krampaktigt fattade med sin venstra.
Den högra höll han hårdt sluten om skaftet
till en dolk; som han hastigt ryckt upp ur sin
gördel och hvars klinga låg och glimmade vid
hans sida i månskenet; som gadden af en orm.
— Hafven I skadat eder högra arm; Magnus,
eftersom I låten svärdet blifva liggande —
sporde Herrman, i det han drog upp den fallna;
Magnus svarade intet; men just som han
kände sig i det läge, att han sjelf kunde bjelpa
sig upp och medan Herrman lutade sig ned
för att taga hans svärd, glimmade dolkklingan
till och försvann i Herrmans bröst; Denne föll
åt sidan och Magnus sprang upp.
— Nu lärer du icke mera visa tänderna,
hund; ännu mindre skälla — stönade den vilde
med ett hemskt fröjdetjut.
- Och I hafven för alla tider gjort eder