— Så hafven I dertill det yppersta tillfälle
i afton; grefve — framhväste- Magnus Bengtsson;
hvilken icke längre kunde beherrska sin harm
öfver hvad som tilldragit sig inför hans ögon;
ankom för att likkom håna honom och sönder-
slita hans planer i hans bjertas innersta.
I detsamma hördes hastiga steg närma sig
upp ifrån trädgården; och snart visade sig riddar
Bengt och herr Carl Knutsson.
oo Här träffar jag eder då, grefve Hans —
utropade den förre, plötsligt stannande när han
fick se sin son och Herrman samt sin för detta
fånge i en så oförklarlig sammanställning; men
han tillade helt obesväradt — nu trådes dansen
som bäst på höganlofts bro, och jag släpper
eder icke med mindre; grefve, än att vi dricka
tvemännings för en dans mellan eder dotter
och min son :;.:;
— Hafren tack genmälte grefven högtidligt
— men den dansen lärer aldrig komma att
dansas!
— Hvad sägen I grefvel — afbröt riddaren
med en ton, som tillkännagaf buru djupt gref-
vens svar träffat. — I lären dock ej vilja bryta
edert högtidligt gifoa ord.
— Mitt ord till en ärlig man; riddare eller
icke; bryter jag aldrig; månde det ock kosta
mitt lif — svarade grefve Hans cch blickade
så stolt på den bestörte riddaren — men det
vore vanära att hålla sitt ord till en stigman
eller stigmans like, som vunnit det under larfyen
af en riddare. I veten bist sjelf, riddar Bengt;
huru mina ord skola tolkas, och eder son vet
det ännu bättre.
(Forts.)