bonad stack så bjert af mot allt riddarens siden och sammet; fästade uppmärksamheten på honom. Det blef med ens stilla och tyst i salen; Hvarje öga hvilade ofrånvändt på den uvge krigaren; hvars yttre redan tillkännagaf att han helt nyligen hållit profvet i en blodig dans; Herrman gick öfver salen fram emot riddar Bengt; men straxt bakom honom visade sig i salsdörren en hög och mörk gestalt, som dock blef qvarstående der. — Tagen det icke illa upp; riddar Bengt — sade Herrman; höfviskt bugande sig för den nämnde och de omgifvande herrarne — att jag träder objuden in i edert gille; men I hafven eder derför sjelf att tacka; dock; som jag hoppas; utan att I veten det och derför månde ock detta afbrott i eder glädje blifva kort: — Så sägen dock snarliga ut edert ärende — uppmanade riddar Bengt kort — hvad på mig ankommer; vill jag icke onödigt förlänga störandet af gillets ro. — I hafven i edert torn en fånge — återtog Herrman — men en fånge; som med svek blifvit beröfvad sin frihet; denne fånge skolen I gifva friheten åter: — En fånge i mitt torn — utropade riddaren bleknande; — Jag kunde fråga; huru främmande man kan känna mina fångar och äfven med hvad rätt han blandar sig i mina angelägenheter. — Fången har sjelf berättat. det för mig; och min rätt är den friborne mannens rätt att värja. den oskyldige! Stigen fram; stigen fram! — han vände sig härvid till den mörka skepnaden i salsdörren — och talen sjelf I eder sak, Och med hållning och uppsyg af en konung