bonad stack så bjert af mot allt riddarens si-
den och sammet; fästade uppmärksamheten på
honom. Det blef med ens stilla och tyst i
salen; Hvarje öga hvilade ofrånvändt på den
uvge krigaren; hvars yttre redan tillkännagaf
att han helt nyligen hållit profvet i en blodig
dans; Herrman gick öfver salen fram emot
riddar Bengt; men straxt bakom honom visade
sig i salsdörren en hög och mörk gestalt, som
dock blef qvarstående der.
— Tagen det icke illa upp; riddar Bengt
— sade Herrman; höfviskt bugande sig för den
nämnde och de omgifvande herrarne — att
jag träder objuden in i edert gille; men I haf-
ven eder derför sjelf att tacka; dock; som jag
hoppas; utan att I veten det och derför månde
ock detta afbrott i eder glädje blifva kort:
— Så sägen dock snarliga ut edert ärende
— uppmanade riddar Bengt kort — hvad på
mig ankommer; vill jag icke onödigt förlänga
störandet af gillets ro.
— I hafven i edert torn en fånge — åter-
tog Herrman — men en fånge; som med svek
blifvit beröfvad sin frihet; denne fånge skolen
I gifva friheten åter:
— En fånge i mitt torn — utropade rid-
daren bleknande; — Jag kunde fråga; huru
främmande man kan känna mina fångar och
äfven med hvad rätt han blandar sig i mina
angelägenheter.
— Fången har sjelf berättat. det för mig;
och min rätt är den friborne mannens rätt att
värja. den oskyldige! Stigen fram; stigen fram!
— han vände sig härvid till den mörka skep-
naden i salsdörren — och talen sjelf I eder sak,
Och med hållning och uppsyg af en konung