löpte att taga mig som gisslan för dig på en dag eller par är lönen för mitt verk .::; — Länge skall du icke vänta på mig; Elof — sade nu Belgsting; beslutsamt fattande den tunga nyckelknippan — hvar så hästen är så god en springare; som du säger; och när jag kommer åter; så. förer jag med mig ej blott mitt utan äfven Engelbrekts tack: Dermed skyndade han ut ur fängelset; tilläste dörren och gick trappan uppför. Afven den här befintliga. dörren tilläste han och trefvade sig derpå fram till den motsatta dörren; som han öppnade: Djupa snarkningar nådde hans öra och han gick fram till sängen; hvarifrån de kommo samt lade mnyekelknippan på den sofvande. Ute i torngången höll han: på att snafva omkull på svennen; som satt der sofvande med utsträckta ben; och han förundrade sig öfver den ovanliga vaktgöringen, men gaf sig ej. tid att närmare taga reda derpå utan nalkades portet. Äfvet här gick allt lyckligt; och inom några ögonblick vandrade han vägen fram genom skogen; der han snart fann den af Elof vid ett träd bundna hästen: Utan rast eller ro ilade den kämpaåstarke mannen framåt; och hästen höll godt ut. Efter 4 timmars ridt rastade han en timma vid Thorsåkers kyrka och efter ytterligare fyra timmar närmade han sig lägret framför Nyköping. — Visa nig vägen till Engelbrekt — säde han till en yngling; som tycktes komma från någon af de slocknande lägereldarne. Ynglingen vände sig om förvånad öfver häftigheten hos ryttaren; och när han fick denne riktigt i sigte; tvärstannade han; i det han utropade: