vände sig om; sågo de; huru portarne hastigt
stängdes; och huru några svenska borgare; som
visade. sig på muren; undanstöttes af danska
knektar; Straxt derpå visade sig en harnesk-
klädd herre invid porttornet: Molnen hade
börjat skingra sig; och en blek ljusstrimma från
den framtittande solen belyste muren och rid-
daren; Han hade draget svärd och från hans
sköld strålade en sjuuddig stjernataf silfver i
rödt fält; Det var herr Erik Nilsson, slotts.
höfdingen; Han hade hjelmgallret uppslaget;
så att man kunde se hans bistra; intet godt
bådande blickar:
— Efter hvad som nu timat — sade marsken
dervid till Engelbrekt — måste staden vara i
våra händer innan qvällen; eller ock vill det
blifva en het bastu för våra landsmän derinne.
— Sådan är ock min tanke — genmälte
Engelbrekt:
Ett häftigt buller hördes innanför porten;
men det var ovisst om det föranleddes af något
handgemäng mellan de svenske borgarne som
ville öppna densamma, eller om de ville hindra
herr Erik att låta uppdraga vindbryggan: Emel-
lertid insåg både Engelbrekt och marsken, att
intet ögonblick fick förloras; om man ville sätta
sig i besittning af den sistnämnda. Detta var
dock ingen lätt sak, ty porttornet var fullt af
beväpnade; och en oundviklig död hotade den;
som vågade närma sig. En skara af marskens
svenner- hade: ridit fram kort efter Herrman
Berman; och de befunno sig nu alldeles bakom
herrarne: Marsken tillsade höfdingen för skaran
tt störta fram; och denne gjorde visserligen
oke några invändningar; men han tycktes vara
allt för noga med småsaker; som först skulle