vände sig om; sågo de; huru portarne hastigt stängdes; och huru några svenska borgare; som visade. sig på muren; undanstöttes af danska knektar; Straxt derpå visade sig en harneskklädd herre invid porttornet: Molnen hade börjat skingra sig; och en blek ljusstrimma från den framtittande solen belyste muren och riddaren; Han hade draget svärd och från hans sköld strålade en sjuuddig stjernataf silfver i rödt fält; Det var herr Erik Nilsson, slotts. höfdingen; Han hade hjelmgallret uppslaget; så att man kunde se hans bistra; intet godt bådande blickar: — Efter hvad som nu timat — sade marsken dervid till Engelbrekt — måste staden vara i våra händer innan qvällen; eller ock vill det blifva en het bastu för våra landsmän derinne. — Sådan är ock min tanke — genmälte Engelbrekt: Ett häftigt buller hördes innanför porten; men det var ovisst om det föranleddes af något handgemäng mellan de svenske borgarne som ville öppna densamma, eller om de ville hindra herr Erik att låta uppdraga vindbryggan: Emellertid insåg både Engelbrekt och marsken, att intet ögonblick fick förloras; om man ville sätta sig i besittning af den sistnämnda. Detta var dock ingen lätt sak, ty porttornet var fullt af beväpnade; och en oundviklig död hotade den; som vågade närma sig. En skara af marskens svennerhade: ridit fram kort efter Herrman Berman; och de befunno sig nu alldeles bakom herrarne: Marsken tillsade höfdingen för skaran tt störta fram; och denne gjorde visserligen oke några invändningar; men han tycktes vara allt för noga med småsaker; som först skulle