ENGELBREKT ENGELBREKTSSON,
EISTORISK ROMAN I 2 DELAR,
Af 0. GEORG STARBÄOK,
ANDBA DELEN:
(Forts. från föreg. JF.)
— Förskräckelsen är stor hos de svenske
borgarne — så slutade Engelbrekt — de vänta
hvarje stund att se de gräsliga Käpplingemor-
den åter upprepas, och slottets talrika besätt-
ning, som skall blifva tyskarne till en god
hjelp, lemnar dem ingen ro: Ar det derför
mitt råd; att vi genast sitta upp och rida till
Stockholm; för att på ort och ställe taga reda
på; huru sig med det ena och det andra för-
håller; Den närmaste faran hotar Stockholm,
men den skall sedan falla dubbelt tung öfver
riket, om Stockholm är förloradt.
En allmän bestörtning fattade alla de när-
varande; och det dröjde en stund; innan nå-
gon kom sig för med att yttra något. Den
förste var biskop Knut i Linköping; som dock
framför allt afstyrkte bråda beslut och bråda
gerningar. Faran vore måhända i verkligheten
icke så stor, menade han: Efter honom yttrade sig
ett par andra herrar i samma syfte; Till slut
uppstod marsken; Han ville icke förringa fa-
ran, sade han; msn han ville framför allt, att
riksens råd skulle stå vid sitt ord, som det
nedskrifvit och undertecknat några timmar förut:
— Vi hafva gifvit konungen betänketid till
fastan) — sade han — komma vi nu dra:
gande till Stockholm, så skall det se ut; som
——
) Den 5 februari.