ENGELBREKT ENGELBREKTSSON, EISTORISK ROMAN I 2 DELAR, Af 0. GEORG STARBÄOK, ANDBA DELEN: (Forts. från föreg. JF.) — Förskräckelsen är stor hos de svenske borgarne — så slutade Engelbrekt — de vänta hvarje stund att se de gräsliga Käpplingemorden åter upprepas, och slottets talrika besättning, som skall blifva tyskarne till en god hjelp, lemnar dem ingen ro: Ar det derför mitt råd; att vi genast sitta upp och rida till Stockholm; för att på ort och ställe taga reda på; huru sig med det ena och det andra förhåller; Den närmaste faran hotar Stockholm, men den skall sedan falla dubbelt tung öfver riket, om Stockholm är förloradt. En allmän bestörtning fattade alla de närvarande; och det dröjde en stund; innan någon kom sig för med att yttra något. Den förste var biskop Knut i Linköping; som dock framför allt afstyrkte bråda beslut och bråda gerningar. Faran vore måhända i verkligheten icke så stor, menade han: Efter honom yttrade sig ett par andra herrar i samma syfte; Till slut uppstod marsken; Han ville icke förringa faran, sade han; msn han ville framför allt, att riksens råd skulle stå vid sitt ord, som det nedskrifvit och undertecknat några timmar förut: — Vi hafva gifvit konungen betänketid till fastan) — sade han — komma vi nu dra: gande till Stockholm, så skall det se ut; som —— ) Den 5 februari.