nom; allt för mycket en son af sin tid, var
allt för lättsinnig å en sida; allt för envis å
en annan; att han skulle kunnat fullt genom-
skåda de förhanden varande förhållandena eller
länka sitt handlingssätt efter dem: Han lyss-
nade väl; liksom alla andra; till vingslagen af
den mäktiga ande som vaknat upp bland Sver-
ges skogar och berg, men han förstod ingen-
ting deraf; ännu mindre; att han sjelf af en
mäktigare hand blifvit satt liksom till en klippa
i hafvet, mot hvilken denna nyväckta kraft
skulle bryta sig; för att derur ett sjelfständig
svenskt lif skulle utgå: I sjelfva verket 1 äg
deruti konung Eriks liksom äfven de följa ade
unionskonungarnes enda betydelse.
Till utseendet hade konung Erik vunp it en
afgjord seger, och han tänkte, såg och hand-
lade såsom segrare; Dertill hörde för ödmju-
kandet af de svenske herrarne; dertil , hörde
ock bortgifvandet af flera slott och HF in utan
rådets hörande, tvärtemot hvad han uf fäst sig
till vid förlikningen; Det senare ökad g genast
missnöjet hos herrarne, och de: fäto fe om de
danske herrar; som bevistat mötet; fästa konun-
gens uppmärksamhet på att detta stod i strid
med hans löften samt på nödvändighel :en att
förläna drots och marsk med tillräcklig 1 makt.
På dessa föreställningar svarade r.ov wngen
intet; och då gingo de svenske herrar ae sjelfve
app till honom, Men konungen m ottoj ; dem
med alla tecken till missnöje.
— Jag är icke sinnad att blifva eder ju herre
— sade, han kort och snäsigt —- gåsom det
ir; så får det. blifva ::: Varen vyisse q rom;
Engelbrekt hade mig ej sådan s);:ada gjor; — har
len icke I varit och edra fränd ert