— Om jag vet något — blef den förskrämde mannens svar — visst vet jag något; ty dagens första timma var ännu icke fullgången; då jag såg .:. Jag hade sprungit upp till eder, men fann eder icke.:: och jag såg trenne ryttare rida ut genom bakporten på grannens hus::: jag gjorde korstecknet och läste mitt ave..:; ty när de döda rida; är det godt att vara på sin vakt.:; — Och hvaraf vet du; att de voro döde? — Hästarnes hofvar gåfvo intet ljud ifrån sig; när de vidrörde marken ::. säkert var det gamle marsk Thorkel och junker Magnus eller fast heller de båda hertigarne Erik och Waldemar; hvilka kommit att hemta den onde drots Brunke; ty han skall hafva bott der i huset i forna dagar: Herrman; som af den lättrogne och vidskeplige mannens utsago tydligt fann; att förföljarne i tid märkt oråd och skyndat undan med sin fånge, gaf sig ej tid att lyssna till slut på berättarens i sin egen mening mycket visa utläggning af den nattliga synen; utan gaf sin häst sporrarne och red fram utefter gatan i sydlig riktning. Fram på förmiddagen samlades åter herrarne i den stora salen på Stockholms slott: Konungen lät vänta på sig; och liksom föregående dagen bildades större och mindre kretsar af samtalande; En sådan krets bildades af herr Chiister Nilsson och Bengt Stensson samt den förre fogden öfver Westmanland och Dalarna; hvilken nu med konungen återkommit till Sverge; Till de tre nalkades biskop Knut från Linköping, ifrigt samtalande med grefve Hans af Ewersten, Föremålet för de senares samtal var