— Om jag vet något — blef den förskrämde
mannens svar — visst vet jag något; ty dagens
första timma var ännu icke fullgången; då jag
såg .:. Jag hade sprungit upp till eder, men
fann eder icke.:: och jag såg trenne ryttare
rida ut genom bakporten på grannens hus:::
jag gjorde korstecknet och läste mitt ave..:;
ty när de döda rida; är det godt att vara på
sin vakt.:;
— Och hvaraf vet du; att de voro döde?
— Hästarnes hofvar gåfvo intet ljud ifrån
sig; när de vidrörde marken ::. säkert var det
gamle marsk Thorkel och junker Magnus eller
fast heller de båda hertigarne Erik och Walde-
mar; hvilka kommit att hemta den onde drots
Brunke; ty han skall hafva bott der i huset i
forna dagar:
Herrman; som af den lättrogne och vidskep-
lige mannens utsago tydligt fann; att förföl-
jarne i tid märkt oråd och skyndat undan med
sin fånge, gaf sig ej tid att lyssna till slut på
berättarens i sin egen mening mycket visa ut-
läggning af den nattliga synen; utan gaf sin
häst sporrarne och red fram utefter gatan i
sydlig riktning.
Fram på förmiddagen samlades åter herrarne
i den stora salen på Stockholms slott: Konungen
lät vänta på sig; och liksom föregående dagen
bildades större och mindre kretsar af samta-
lande; En sådan krets bildades af herr Chii-
ster Nilsson och Bengt Stensson samt den
förre fogden öfver Westmanland och Dalarna;
hvilken nu med konungen återkommit till Sverge;
Till de tre nalkades biskop Knut från Linkö-
ping, ifrigt samtalande med grefve Hans af
Ewersten, Föremålet för de senares samtal var