slaget till drots och marsk. Herr Bengt Stensson var dervid föremål ej blott för de närmast ståendes blickar; utan äfven från längre bort stående gjordes då och då en hänvisning till honom; som om man velat säga: eder står den ene af dem; som anses blifva den lyckligele Sjelf uppbar han med god hållning all denna uppmärksamhet, stel och högdragen som vanligt, måhända. blott något tankspridd. — Samtalet med Ludbert Rogge har gifvit eder åtskilligt att tänka på, frände — hviskade derför helt oförmärkt till honom den spetsige Jöns Bengtsson. Riddaren såg på herr Jöns och hans läppar rörde sig redan till ett svar; då hofmästaren öppnade dörrarne till konungens rum och utropade: — Hans nåde; konungen! Konungen inträdde med högburet hufvud åtföljd af grefve Hans och herr Erik Krummedik samt herr Axel Pedersson (Tott) från Warberg. I motsatta ändan af salen var konungens tron uppställd på en upphöjning, hvartill några trappsteg ledde; och konungen riktade sin gång mot denna del af rummet; vexlande deränder några betydelselösa ord med eå och annan af de närmast stående herrarne. — Härvid förgick någon tid och konungen hade nätt och jemt hunnit trappstegen till tronen; då hofmästaren anmälde de tolf herrarne hvilka anlände från gråmunkeklostret, der de haft sitt sammanträde: Konungen intog då sin plats och gaf en vink med handen; hyarpå de tolf inträdde med biskop Jöns af Roeskilde i spetsen; De ställde sig till höger om tronen och midt emot dem stodo