stäcka vingarne på den djerfve fjällörnen.
Häftigast brann naturligtvis hatet hos Bengt
Stensson; hvars enskilda ställning så väsendt-
ligt berodde på Engelbrekts: För honom antog
derför striden snart nog formen af en strid på
lif och död: Och med hvarje dag som förflöt;
gjorde han ett steg framåt i konsten att ned:
tysta de röster som höjdes inom honom; an-
klagande honom för svek:
Vi veta redan att riddar Bengt sedan en
lång tid haft sina tankar riktade på Orebro
slott; men detta slott innehades nu af Engel-
brekt, Vi veta ock; att han genom en förening
mellan sin son och dea rike grefvens af Ewer-
sten dotter; hoppadesräddning urden svåra belägen-
het; hvari han liksom mången af den tidens svenske
herremän råkat genom att omgifva sig med allt för
stor prakt, oftast efter utländskt mönster: Men
också grefvedottern var på väg attryckas undan
honom af samme Engelbrekts fosterson. Grefve
Hans hade väl icke gjort min af att rygga sitt
löfte; men en ovanlig stelhet hade inträdt i
den forna vänlighetens ställe; och ofta nog
trodde sig herr Bengt finna en afvisande kyla
i hans sätt att vara: En mängd gästabud hade
hållits under denna tid; förnämligast genom herr
Hans Kröpelin hvilken; outtröttlig i allt som
rörde konungens tjenst; trodde sig på detta
sätt bäst finna utvägar att inverka på de olika
lynnena och åsigterna; han och hans närmaste
fränder, men äfven andre stormän gjorde litet
emellan storartade tillställningar, och öfver allt
var grefve Hans med, ofta äfven hans dotter,
så att en mängd tillfällen erbjudit sig för
Göksholmsherrarne att se och erfara huru litet
de verkligen betydde för både far och dotter: