CH AlfalLL; på HNYLNKCA ANUL VGIADD 55; VAL
så smal; att vi fruktade det han vid minsta
rörelse skulle störta utför tvärbranten. Som
Knut sedan förtäljde; var på detta ställe
en fördjupning i berget under den rätt uppsati-
gande väggen: Han nedstack spjutet i hålan
för att undersöka dess innehåll: Påhelsningen
var kanske något hårdhändt; så att nalle yrva-
ken rusade upp; då han mottogs af en py hels-
ving — ett kraftigt stygn i sidan: Nu stegrar
han sig; mister jemvigten, tumlar ned och gör
ett fall på flera hundra fot; då han hejdas af
ett utsprång från berget; men blott för att af
farten studsa något uppåt och derpå göra ännu
ett nära nog lika djupt fall;
Snart hissade vi upp Knut igen; Han hade
ej lupit annan fara än den ett snedsteg kun-
nat medföra — men det hade varit döden —
och på en omväg begåfvo vi oss till bergets
fot; der vi funno björnen med krossade refben
och afknäckt rygg;
Samma afton var äfven en annan förvägen
björnjägare närvarande; nemligen Nils Johan
Blom från Lulekets. Den nyss anförda händel-
sen gaf honom anledning att omtala några af
sina jagter efter björn; af hvilka jag för denna
gång vill förtälja den; hvilken han sjelf ansåg
som den mest äfventyrliga.
För några år tillbaka; vår man bodde då i
nybygget Perrauri uppe under fjellen; hade han
tillsammans med några kamrater hvärfvat en
stor björn. Det var straxt på hösten; så att
björnen; som ej kunde ligga fullt trygg; tills-
vidare borde få vara ostörd: När rätta tiden ansågs
vara inne, undersöktes den inringade trakten med
den lyckliga påföljd; att idet anträffades. Utan att
ge sig tid till närmare undersökning, stack en af
kamraterna genast in sin bössmynning i idets
öppning och afsköt sitt ekott. Ingenting hör-
des af; allt var tyst och stilla; fast man likväl
var förvissad att björn fanns inne; och man kunde
ej annat tro än att den hastigt och lustigt af-
skjutna kulan träffat så lyckligt, att nalle fått
sin bane: Det återstod nu intet annat att göra;
än att taga fram honom ur hans graf; dock
hade ingen lust att verkställa denna förrätt-
ning; och en het ordvexling uppstod; som så
när hade slutat dermed; att man lemnat djuret
åt sitt öde. Men, när allt kom omkring; nän-
des man ej gå ifrån björnens pjalka pujetis
(läckra fett), hud; med mera; så tt Blom om-
sider åtog sig att taga fram björnen. Han kröp
in i idet, och sedan han efter ett ögonblick
vant sig vid den der inne rådande skymningen,
varseblef han björnen; men icke stupad; utan
lifs lefvande och med öppet gap. Del: af öf-
verraskning; dels kanske äfven af förskräckelse
ropade han till kamraterne: Wieso lä ham tat
perkali, (han lefver ju; den härsatan!); Kam-
raterna hörde dessa ord, men i stället för att
uppmana honom att så fort som möjligt knalla
sig tillbaka; för att slippa rifvet skinn; ställde
de till Blom smädliga yttranden och förebrådde
honom hans feghet, att ej töras knyta fastien
dräpt björn. Detta förtröt vår i mången het
dust pröfvade björnjägare; så att han beslöt att
ej draga sig tillbaka, utan att försöka få björ-
nen med sig: Han gör af den medförda ren-
tömmen en löpsnara och kastar henne så; att
hon fastnar om björnens underkäk och drar till
henne helt lindrigt; under det han sjelf kryper
baklänges mot öppningen: Utkommen lemnar
han tömmen till de andra i det han säger:
halen nu in; men passen på med spjuten!
Det vill andra tänder till än björnens; för att
i hast bita af en rentöm. Han stretade emot;
men måste följa med till öppningen. Här brast
fängslet och beskedligt nog drog björnen sig
tillbaka i sin håla.
Man var ej sen att efter björnen sända varma
helsningar med krut och bly; och sedan man
gjort det bidde man en stund med spjut i hand;
om han skulle höras af, och derefter fick Blom
pya uppmaningar att krypa in och skaffa viss-
het om saluteas verknivgar. Härtill svarade
dock denne: gån mnu in I, som ären stora i
halsen! En lappyngling fattade då mod och
kröp in; fastgjorde tömmen i björnen; som
drogs fram och befanns vara sten död.
Aldrig -— tillade Blom; — hvarken förr
eller senare; har jag trott mig så nära evighe-
ten, som då jag låg derinne och såg björnen
midt emot mig; han gapade så att jag trodde