något på sidan bakom den; hvilken intagits af
Christer Nilsson;
— Ädle herrar — hördes en svag darrande
stämma yttra: — Jag tror mig kunna verka
något i detta ärende; jag och min broder bi-
skop Knut i Linköping. Väl torde hända att
hans nådes; konung Eriks öra nu helst skulle
vilja vara tillslutet för ett ord af min mun,
sedan han med hugg och slag tvang mig och
mina medbröder att skrifva brefvet till hans
helighet påfven om arfriket och om vördig
fader; erkebiskop Olof; hvilket bref; som I dra-
gen eder till minnes; vi tillintetgjorde genom
ett nytt; sedan vi återkommit från Köpenhamn;
men då nu så väl vördig fader herr erkebisko-.
pen som min broder biskop Thomas äro min-
dre att räkna på för konungen; så torde han
icke ogerna lyssna till ett råd af mig och bi-
skop Knut:
— Hafven tack fromme fader; biskop Sigge
— genmälte Bengt Stensson och bugade sig
för den gamle, i kroppsligt afseende svage bi-
skopen; — Jag tviflar intet; att icke I ock
min farbroder biskop Kuut skölen kunna in-
verka på vår herre konungen:
— I glömmen dock — inföll riddar Thure
Thuresson — att äfven vördig fader biskop
Knout i Linköping mottagit slott och län af
bondehöfdingen:
— Jagande ulf undviker man gerna — hördes
biskopens mjuka stämma genmäla. — Bättre
är att taga den qvist som faller vid ulfvens
framfart än att af bonom slitas i stycken:
Nu framsteg från andrå sidan om herr Christer
en man; som var hufvudet kortare än de andre;
men som bugade sig desto djupare; för att er-