något på sidan bakom den; hvilken intagits af Christer Nilsson; — Ädle herrar — hördes en svag darrande stämma yttra: — Jag tror mig kunna verka något i detta ärende; jag och min broder biskop Knut i Linköping. Väl torde hända att hans nådes; konung Eriks öra nu helst skulle vilja vara tillslutet för ett ord af min mun, sedan han med hugg och slag tvang mig och mina medbröder att skrifva brefvet till hans helighet påfven om arfriket och om vördig fader; erkebiskop Olof; hvilket bref; som I dragen eder till minnes; vi tillintetgjorde genom ett nytt; sedan vi återkommit från Köpenhamn; men då nu så väl vördig fader herr erkebisko-. pen som min broder biskop Thomas äro mindre att räkna på för konungen; så torde han icke ogerna lyssna till ett råd af mig och biskop Knut: — Hafven tack fromme fader; biskop Sigge — genmälte Bengt Stensson och bugade sig för den gamle, i kroppsligt afseende svage biskopen; — Jag tviflar intet; att icke I ock min farbroder biskop Kuut skölen kunna inverka på vår herre konungen: — I glömmen dock — inföll riddar Thure Thuresson — att äfven vördig fader biskop Knout i Linköping mottagit slott och län af bondehöfdingen: — Jagande ulf undviker man gerna — hördes biskopens mjuka stämma genmäla. — Bättre är att taga den qvist som faller vid ulfvens framfart än att af bonom slitas i stycken: Nu framsteg från andrå sidan om herr Christer en man; som var hufvudet kortare än de andre; men som bugade sig desto djupare; för att er