Thomas dessutom den morgonen; och stämnin-
gen fick en anstrykning af-glad högtidlighet;,
när en hvar tänkte på Herrens nåd; som
hjelpt Sverges folk ur så mycken nöd och så
mycket elände:
En knapp timma derefter red Herrman Ber-
man; åtföljd af Erik ut från Örebro slott; och
kort derpå äfven grefve Hans med sina svenner;
Han red i samma riktning, som Herrman; men
färdades långsammare och ämnade sig raka vä-
gen till Stockholm:
Herrman och Erik redo i sagta traf vägen
fram; Just som de lemnade staden och kommo
ut på landsvägen, fästades deras uppmärksamhet
på en man; som utmärkte sig genom sin långa
och resliga växt. Han var klädd som en krä-
marsven och bar en packa kläde öfver axeln;
Herrman kastade blott en flyktig blick på ho-
nom, men Erik följde skarpt alla hans rörelser;
och blef till och med derunder något efter sin
herre: Mannen tycktes icke märka det uppse-
ende han gjorde; utan fortsatte lugn sin gång
gnolande pä en visstump och försvann i ett li-
tet hus vid utkanten af staden.
Brik gaf med detsamma sin häst sporrarne
och var några ögonblick derefter vid Herrmans
sida. Det var en vacker morgon; och en sval-
kande vind for sagta fram genom skogen och
öfver den stora slätten: Erik var vid ett för-
träffligt lynne, och slog fram det ena spörjsmå-
let efter det andra, men erhöll korta eller inga
svar: Det tycktes dock icke bekomma honom
synnerligt: Hans breda mun drogs till ett
skälmskt leende och han började sjunga sin
älsklingsvisa om HElisif; som bortfördes ur Ri-
seberga kloster af Bernhard den långe: