När icke heller detta tycktes väcka hans herre
ur de drömmar, hvari han doldes; började Erik;
som nu tycktes hafva satt sig i sinnet att un-
derhålla sin herre med eller emot hans vilja,
att tala för sig sjelf:
— Det är visst — sade han och gaf sin häst
ett lätt slag med en mjuk vidjeqvist;!som han ryckt
till sig — det är visst att någorstädes i denna
verlden måste bon finnas, och visste jag blott
det; nog -skulle vi sedan blifva två om, att taga
henne. :: jo; den hårde herr Bernhard var nu lik
alla dessa utlänningar; men han fick likvisst
sin vilja fram; och det skall jag hafva med;
så visst som du heter Blacken! — dervid slog
han åter ett slag med vidjan:
Herrman såg förvånad på ynglingen, och
denne log så skälmskt mot honom tillbaka.
— Joho; det säger jag, så Erik Larsson jag
heter!
— Om hvem och om hvad talar du; Erik?
— Hm.:: det var ock en fråga: Om en
riddersman; somfihar en stolts jungfru kär —
sade han — och som skall vinna henne; så
mörkt det än ser ut:
— Så månde du den gången lofva mera ut,
än som du kan hålla, Erik!
— Menar du det; Herrman! — Jag tänkte
dock; att när stoltsjungfrun och riddaren hafva
saken på det klara; så skulle icke mycket fat-
tas: Om det nu vore så, att du hölle stolts
Agnes, grefvedottern; kär; liksom jag vet; att
hon håller dig; så kan jag icke fatta, hvarför
du icke skulle taga henne till din hustra; En-
gelbrekt och oss alla till storan glädje.
— Slik sak reder sig icke så lätt, som du
tror — genmälte Herrman halft leende. Erik