ENGELBREKT ENGELBREKTSSON,
HISTORISK ROMAN I 2 DELAR,
Af 0. GEORG STARBÄOK,
ANDRA DELEN:
(Forts. från föreg. Af.)
— Mig lyster dock att höra slutet på eder
berättelse; grefve — inföll biskop Thomas;
— Föga mera har jag att säga — genmälte
grefven — Erik Bildsteia kom från klostret:
Han gaf sin häst åt mannen; som han kände;
och samma natt föll riddar Balzar för den för-
tviflades svärd: Men armborstet och pilarne
lågo invid den döde krämaren på vägen; och
dem tog Erik jemte en silfverkedja; som var
bunden om likets hals; Hans fader hade köpt
båda delarie af den döde; som på ett bedräg-
ligt sätt behållit dem:
— Och Erik Bildsteia eller Belgsting.::
han behöll dem äfven? — sporde åter biskopen:
— Ja; men han hembjöd dem först åt konung
Albrekt; och denne gaf dem åt honom som ett
minne af sig.
— Bå är det då af Belgsting; som I hafven
fått dessa pilar, Engelbrekt? — sade biskopen,
vändande sig till denne.
— Ja.:: ja, det är af Belgsting — svarade
Engelbrekt; tydligen bemödande sig att bibe-
hålla sitt lugn och att leda samtalet in på andra
ämnen, något som kanske fallit sig svårt; om
icke Herrman Berman inträdt i rummet.
Denne mottog med glädje åppdraget att rida
till erkebiskop Olof, och derefter gingo alla till
matsalen; der en anrättning väntades; som gjorde
mor Märta all heder: