Landserten, Mord. Trenne illa ansedda personer, den ene en f. d. artillerist med det föga rekommenderande namnet Cell och den andre en f. d. kronoarbetskarl Flink, båda boende i Randsbergs församling ej långt från Karlsborgs fästning, sammanträffade onsdagen den 6 dennes å ett ställe inom nämnde församling med det mindretilltalande namnet Pungavräovga. Efter att hafva firat sammanträffandet medelst intagandet af en oräknelig qvantitet svensk nektar råkade de såta vännerna i dispyt med hvarandra, hvilken tilltog i hetsighet och slutligen bragte Cell i sådant raseri, att han fattade en på stället befintlig, laddad bössa, lade an på sin trätobroder, tryckte af, och träffade honom i hufvudet och bröstet med den påföljd att Flink nästan ögonblickligen afled. Sedan mordgerningen blifvit bekant afgick genast bud derom till länsmannen i orten och torde Cell komma att lida sitt välförtjenta straff, dervid lika litet beklagad som den mördade, enär båda voro ej blott illa anskrifna men äfven fruktade i trakten. (G. P.) En lustresa. I Nerikes Allehanda för i går läges: Per August Andersson, en företagsam smålänning från Kalmar län, hvilken tidtals varit dräng och tidtals idkat småhandel i bygden, var natten till söndagen d. 4 aug. ute och ströfvade i deti feta Östergyllen. Bäst som han gick der och larfvade i Kettilstads socken, fick han se en häst, och det föll honom in, att det kunde vara trefligare att rida, än att gå. Följaktligen löste han hästen, satte sig upp och trafvade muntert åstad. Kom han så in i Grebo socken och blef der varse en vagn, som tycktes vara enkom gjord för honom och hans häst. Att rida blef tröttsamt på längd tänkte Andersson; jag tror, jag åker — sad gåsen, när räfven for af med henne. Andersson satte hästen för vagnen och reste in till Linköping; men der syntes honom mindre lämpligt att dröja. Han for alltså oförtöfvadt vidare, besökte som hastigast städerna Skeninge, Motala och Askersund, fick så smak på Nerike och styrde kosan längre mot Norden. På måndags förmiddag rastade han i Säbylundsallen. Der träffade han en skrifvare från Nora vid namn Karl Pettersson som var ute och gick. Att Andersson och Pettersson skulle känna en vies dragning till hvarandra inses lätt, och som Pettersson i ett fall åtminstone påminde om korporalen AF 7 Standar, ity att han hade ingen sko på ena foten, den andra foten likaså var bar — ökades deraf Anderssons medkänsla, och han bjöd kamraten att sitta uppoch åka. Våra vagabonderämnade sig till Örebro; men det föll dem in att påfärden dittaga den lilla omvägen genom Mosås, Törsjö, Attersta och Almbro, på hvilket sistnämnda ställe Andersson, såsom van affärsman, sälde en klocka till reskassans förstärkande. Sedan detta skett, var man klar att gästa Örebro. Besöket blef dock knapphändigt. Man upphandlade något matvaror och ett försvarligt bränvinsförråd samt begaf sig vidare norrut åt Hofstasidan. Det var nu måndags afton d. 5 augusti. På halfannat dygn hade Andersson Hagegalagt denna betydliga väglängd med samma st. I en backe vid vägen unnade man sig ro. Med strykande aptit förtärdes de nyköpta varorna, hvarvid Andersson flitigt drack Pettersson till, medan denne å sin sida skolkade illistigt. Han hade fått del af Anderssons hemlighet och beslöt förråda sin välgörare. Detta blef ej heller svårt. Snart var Andersson adöd-full, hvarefter Pettersson lade upp honom i vagnen, spände Brunte för och vände åter till Örebro. Hästen var uttröttad och måste af Pettersson ledas. Väl inkommen till staden framemot natten, stötte Pettersson på patrullerande polis, som antastade honom och satte föga tro till hans angifvelse mot den medvetslöse kamraten för hästtjufnad. Ni tyckas mig just vara lika goda kålsupare, menade rättvisans tjenare och tog dem båda jemte häst och vagn i förvar. Följande eftermiddag, sedan Andersson omsider hunnit nyktra till, bekände han sina äfventyr, och Pettersson blef fri. Eftertelegraferade inställde sig egarne till häst och vagn samt fingo dem åter. Sedan Anderssons fast otroliga historia sålunda befunnits i hufvudsak riktig, får han sjelf fri resa tillbaka till stergötland för ransakning och antagligen derefter någon tids förplägning på det allmännas bekostnad. soo ———L LLA OA CR RA