Landserten,
Mord. Trenne illa ansedda personer, den ene
en f. d. artillerist med det föga rekommenderande
namnet Cell och den andre en f. d. kronoarbets-
karl Flink, båda boende i Randsbergs församling
ej långt från Karlsborgs fästning, sammanträffade
onsdagen den 6 dennes å ett ställe inom nämnde
församling med det mindretilltalande namnet Punga-
vräovga. Efter att hafva firat sammanträffandet
medelst intagandet af en oräknelig qvantitet svensk
nektar råkade de såta vännerna i dispyt med hvar-
andra, hvilken tilltog i hetsighet och slutligen bragte
Cell i sådant raseri, att han fattade en på stället
befintlig, laddad bössa, lade an på sin trätobroder,
tryckte af, och träffade honom i hufvudet och brö-
stet med den påföljd att Flink nästan ögonblick-
ligen afled. Sedan mordgerningen blifvit bekant
afgick genast bud derom till länsmannen i orten
och torde Cell komma att lida sitt välförtjenta
straff, dervid lika litet beklagad som den mördade,
enär båda voro ej blott illa anskrifna men äfven
fruktade i trakten. (G. P.)
En lustresa. I Nerikes Allehanda för i går lä-
ges: Per August Andersson, en företagsam små-
länning från Kalmar län, hvilken tidtals varit dräng
och tidtals idkat småhandel i bygden, var natten
till söndagen d. 4 aug. ute och ströfvade i deti feta
Östergyllen. Bäst som han gick der och larfvade
i Kettilstads socken, fick han se en häst, och det
föll honom in, att det kunde vara trefligare att
rida, än att gå. Följaktligen löste han hästen,
satte sig upp och trafvade muntert åstad. Kom
han så in i Grebo socken och blef der varse en
vagn, som tycktes vara enkom gjord för honom och
hans häst. Att rida blef tröttsamt på längd tänkte
Andersson; jag tror, jag åker — sad gåsen, när
räfven for af med henne. Andersson satte hästen
för vagnen och reste in till Linköping; men der
syntes honom mindre lämpligt att dröja. Han for
alltså oförtöfvadt vidare, besökte som hastigast stä-
derna Skeninge, Motala och Askersund, fick så
smak på Nerike och styrde kosan längre mot Nor-
den. På måndags förmiddag rastade han i Säby-
lundsallen. Der träffade han en skrifvare från
Nora vid namn Karl Pettersson som var ute och
gick. Att Andersson och Pettersson skulle känna
en vies dragning till hvarandra inses lätt, och som
Pettersson i ett fall åtminstone påminde om kor-
poralen AF 7 Standar, ity att han hade ingen sko
på ena foten, den andra foten likaså var bar —
ökades deraf Anderssons medkänsla, och han bjöd
kamraten att sitta uppoch åka. Våra vagabonderäm-
nade sig till Örebro; men det föll dem in att påfärden
dittaga den lilla omvägen genom Mosås, Törsjö, Atter-
sta och Almbro, på hvilket sistnämnda ställe Anders-
son, såsom van affärsman, sälde en klocka till res-
kassans förstärkande. Sedan detta skett, var man
klar att gästa Örebro. Besöket blef dock knapp-
händigt. Man upphandlade något matvaror och
ett försvarligt bränvinsförråd samt begaf sig vidare
norrut åt Hofstasidan. Det var nu måndags afton
d. 5 augusti. På halfannat dygn hade Andersson
Hagegalagt denna betydliga väglängd med samma
st.
I en backe vid vägen unnade man sig ro. Med
strykande aptit förtärdes de nyköpta varorna, hvar-
vid Andersson flitigt drack Pettersson till, medan
denne å sin sida skolkade illistigt. Han hade fått
del af Anderssons hemlighet och beslöt förråda sin
välgörare. Detta blef ej heller svårt. Snart var
Andersson adöd-full, hvarefter Pettersson lade upp
honom i vagnen, spände Brunte för och vände åter
till Örebro. Hästen var uttröttad och måste af
Pettersson ledas. Väl inkommen till staden fram-
emot natten, stötte Pettersson på patrullerande po-
lis, som antastade honom och satte föga tro till
hans angifvelse mot den medvetslöse kamraten för
hästtjufnad. Ni tyckas mig just vara lika goda
kålsupare, menade rättvisans tjenare och tog dem
båda jemte häst och vagn i förvar. Följande ef-
termiddag, sedan Andersson omsider hunnit nyktra
till, bekände han sina äfventyr, och Pettersson
blef fri. Eftertelegraferade inställde sig egarne
till häst och vagn samt fingo dem åter. Sedan An-
derssons fast otroliga historia sålunda befunnits i
hufvudsak riktig, får han sjelf fri resa tillbaka till
stergötland för ransakning och antagligen der-
efter någon tids förplägning på det allmännas be-
kostnad.
soo ———L LLA
OA CR RA