denna; — grefven upplyftade pilarne och vände
dem i solljuset: :
— Och Johan?
— Han . stod kort derefter framför oss; och
äfven riddar Balzar; som till en början vikit
af inåt skogen, infann sig. Båda kände Johan;
och han möttes icke af vänliga blickar från
dem; hvilkas lif han räddat. Min frände reste
sig upp och ropade: du är min fångel och
uppmanade mig och Balzar att afväpna honom:
Mannen bleknade; men; hans hufvud var hög-
buret och en blick af både förakt och ömkan
mötte de båda riddarne. Väl hade jag annat
väntat af eder; riddar Rafo — sade han —
så visst som I; riddar Balzar haden väntat;
annat af mig än, att jag skulle rädda eder
Men nu dragen -edert svärd, ty en af oss måste
döl, — Riddar Balzar bleknade i sin ordning;
och min frände skummade af vrede. Bälzer
var dock en ovärdig lem i ridderskapet; lik-
som han var en ovärdig make åt Richissa:
Innan någon visste ordet af, hade han försvun-
nit; Flere svenner hade under tiden kommit
till; bakhållet i skogen var borta och de förde
Rafn von Barnekow åter till: Schwerins slott:
Johan och jag blefvo ensamme. Jag var på
det djupaste gripen af hvad jag hade hört och
sett och jag drogs af hela mitt bjerta till den
olycklige förtviflade mannen:
— I skolen ock hafva redelig tack för det
deltagande I då visaden min olycklige väga —
sade Engelbrekt — många gånger har han talat
med mig derom! :
(Forts.)