låg långt från hans eget: Jag vistades då någon tid hos min frände; men sedan gingo några år; innan jag träffade honom och hans olyckliga dotter. Hon gjorde mig då medveten af sin olycka och bad mig rädda sig; om det stod i min makt. Jag gaf henne mitt löfte; ty jag ansåg hvarje riddare uppmanad att göra allt för hennes räddning ur den förfärliga belägenhet hvari hon befann sig. Biskopen och Engelbrekt lyssnade till berättelsen med den mest spända uppmärksamhet; och den senare visade genom de vexlande uttrycken i sitt ansigte tydligt; huru nära berättelsens hufvudperson rörde honom: — Det var kort efter konung Albrekts återkomst ur sin fångenskap; och den ena lustbarheten aflöste den andra; och vid alla skulle min olyckliga fränka vara tillstädes: Efter en sådan; som egt rum på Schwerins slott; skulle jag sätta min räddningsplan i verket. Min ende förtrogne var en man, på hvilken iag fullkomligt litade och som tillhörde en köpmansslägt, med hvilken min far stått i mycken förbindelse. Han hette Erik Bildstein :.. — Erik Bildstein! — afbröt Engelbrekt; — Jas:s;:s kännen I honom? — Han var min ungdomsvän :.: — Och nu:;.; är han månne död; den ädle mannen? — Nej ::: nej; han lefver än, men är här i våra bygder känd vnder ett annat namn: — Och det är? — Belgsting!: :; Men fortsätten I eder berättelse, grefve .:: jag vet att mannen vid den tiden vistades derute, men jag visste icke; att 1