DV
Rätteg. och polisnyheter
RBådhusrätten.
Godt pris på guld. I går fortsattes och afslu
tades i rådhusrättens 6:te afdelning ransakningel
med arbetskarlen Eriksson, anklagad för att hafv
torsdagen den 6 juni, å briggen Albion, liggand
vid Sutthoffsbro, stulit en portmonnä, innehålland
åtskilliga guldmynt till ett sammanräknadt värd
af 137 rdr 90 öre; och dömdes Eriksson att fö
första resan stöld hållas till straffarbete i 3 måna
der och att i 5 år vara förlustig medborgerligt för
troende.
Endast en af sguldköparne, förre kortarbetarer
A. P. Andersson, hvilken köpt ett guldmynt på et
pund sterling för 1 rdr, dömdes att eför hande:
med misstänkt person böta 10 rdr. De öfriga fri
kändes från allt ansvar, enär de skyndat att åter:
lemna de stulna och af dem köpta mynten, då de
fått veta den oärliga åtkomsten.
Slocknad kärlek. Vid samma afdelning fort-
sattes härefter det af mureriarbetaren C. F. Hed-
lund mot hans förra fästeqvinna, Anna Sofia Olai-
dotter, instämda mål, hvari yrkats ansvar för för-
hållning af diverse möbler m. m.
Parterne inställde sig denna gång försedde med
ytterligare hvar sitt vittne, och fingo dessa afge
sina vittnesmål, sedan en lifligare debatt emellan
Hedlund och Olaidotter försiggått rörande tiden då
de sammanflyttade.
Det första vittnet (Hedlunds) afbröts emellertid
genast af denne med ett: stopp! jag vill först säga
ifrån, hvad han skall höras om.
Domaren. Nå, hvad skall han höras om nu då?
Hedlund (med vigtig min). Joho, han skall
tillfrågas, alldenstund hon der påstår sig ega all-
ting, om jag inte eger någonting.
Domaren. Jaså (till vittnet): hvad vet Sjölander
om förhållandet emellan de här begge personerna.
Hvilken rår om sakerna?
Sjölander. Ja, det kan jag sannerligen inte
säga. Jag har hört dem säga, att de rådde om
alltsammans, ensamma, beggetvå. Annars är det
enda jag vet, att dom va inne hos mig och köpte
ett strykjern med tre lon år 1864. .
Olaidotter (lifligt). Jaha, det betalte jag.
Hedlund (knytande näfven). Nej, jag köptet.
Domaren. yeta ni! (till vittnet): Hvem be-
talde strykjernet
Sjölander. Det känner jag inte till; och det är allt
hvad jag vet.
Domaren. Det andra vittnet, Borg, hvad har
herrn i den här saken att upplysa? .
Borg. Ja, de kunde icke betala hyran i huset
JE 29 Tavastgatan, och ...
Hedlund (afbrytande). Det är osanning, det
var 13 Timmermansgatan, kom ihåg det.
Borg (kallt). Ja, det råkar vara samma hus.
Som de ej betalt hyran, så gick jag upp till dem
och underrättade Hedlund, att det vore ej mer än
billigt om han lemnade sina saker, då han ej kunde
betala. Derpå svarade H. att sakerna ej vore hans,
utan att de tillhörde Olaidotter. Dervid lät jag
bero, efter hon hade flere barn att dras med och
jag tyckte synd om henne.
Hedlund (rasande). Det der är osanning hvar-
enda smul, Fråga aktuarien Silln,; så ska ni få
höra. Jag har betalt 5 rdr 75 öre mer än jag
skulle, för hyran. Nå, nu vill jag höra till nästa
gång fru Eriksson, som tvättar och stryker, efter
hon der, Olaidotter, som hon kallar sig, påstått att
jag bara har ett par skjortor och 2, 3 st. nattkappor,
— för jag kan inte tålat på några vilkor.
Härefter inlemnade Ölaidotter en förteckning på
diverse saker, som hon vore villig att till Hedlund
återlemna. Bland de mer värdefulla effekterna må
nämnas: en skyffel, 3 skoborstar, en nattkappa, en
balja, 3 ämbar m. m. m.m. Före och efter denna
skrifts uppläsande, inlemnade Hedlund icke mindre
ån 4 skriftliga anföranden: I det första fordrande
strängt ansvar å motparterna, för allt hvad de emot
bonom förbrutit sig. Bland annat innehöll denna
skrift äfven en i väl valda ordalag tramhållen upp-
lysning, det tidningspressen icke vore riktigt i Hed-
lunds smak, samt ännu mindre de referenter, som
jaggt sig i hans mål. Den andra skriften innehöll
en förteckning söfver hvad han fått; den tredje en
jörteckning öfver ahvad han ville he; den fjerde
slutligen en förteckning öfver chvad hon skulle få.
Domaren (efter uppläsandet af den sista skrif-
ten). Det är riktigt grundligt intrasslat, det här af
er, min kära Hedlund. Hur många skrifter tror ni ;
er ha lemnat in under målets handläggning?
Hedlund. Ja, vet herr domarn, det vet jag inte;
men angående trasslet, så reder det sig nog.
Som Hedlund nödvändigt ville hafva ytterligare
tvenne vittnen hörda, så uppsköts målet till den
27 dennes och förständigades Hedlund nu och för
sista gången, att till nämnda dag förebringa all den
bevisning, hvaraf han ville sig i målet ytterligare
begagna, vid äfventyr att något vidare rådrum ej
lemnades, utan komme målet att genast företagas
ill afgörande.