arbete. Men så är det med oss litet hvar; jag
känner mig ej sjelf rätt hemmastadd här i, de
stora slottsrtummen; och det är ibland; som om
jag längtade tillbaka till vår stuga på berget . : :
Vill så Gud och den heliga jungfrun; månde
vi snart få återvända dit! — Men fortsätt med
dina berättelser; Ulf — tillade hon efter ett
kort uppehåll — om du också öfverdrifver nå-
got, så är jag viss att det sker af idel välme-
ning:
— Har ingen fara; matmoder! Men si; hu-
set är icke bygdt; för det att man fällt träden.
Icke lära vi draga hem igen; förrän takåsen
är rest; St. Erik bevare så visst Engelbrekt!
De båda qvinnorna gjorde korstecknet vid
dessa örd, hvarpå den gamle trotjenaren började
berätta. tilldragelser ur befrielsekriget; den ena
underbarare än den andra Herrman Bermans
namn tycktes han dervid med förkärlek föra
på tungan, och när han icke kunde un-
derlåta att äfven omtala Erik; plirade han
så innerligt förnöjd på mor Märta; som ofta
andäktigt knäppte tillsammans sina händer.
— Du har nu talat om östra och södra
Sverge — sade slottsfrun; när Ulf slutat med
berättelsen om huru Halmstad upplät sina portar
— oeh äfven berättat, hurusom vi återfått ett
af de landskap; hvilka i den gode herren konung
Magnus Erikssons dagar lydde under riket; —
men du har icke sagt något om den grymme
fogden på Agneholm och om Herrman Gisebar
på Edsholmen och Palne Jönsson på Dalaborg
i Dalsland; :
— De der nästena; matmor! — ja; se nu
är det med dem; som med de ara. Hur var
det han sade; klerken som var med den vördige