arbete. Men så är det med oss litet hvar; jag känner mig ej sjelf rätt hemmastadd här i, de stora slottsrtummen; och det är ibland; som om jag längtade tillbaka till vår stuga på berget . : : Vill så Gud och den heliga jungfrun; månde vi snart få återvända dit! — Men fortsätt med dina berättelser; Ulf — tillade hon efter ett kort uppehåll — om du också öfverdrifver något, så är jag viss att det sker af idel välmening: — Har ingen fara; matmoder! Men si; huset är icke bygdt; för det att man fällt träden. Icke lära vi draga hem igen; förrän takåsen är rest; St. Erik bevare så visst Engelbrekt! De båda qvinnorna gjorde korstecknet vid dessa örd, hvarpå den gamle trotjenaren började berätta. tilldragelser ur befrielsekriget; den ena underbarare än den andra Herrman Bermans namn tycktes han dervid med förkärlek föra på tungan, och när han icke kunde underlåta att äfven omtala Erik; plirade han så innerligt förnöjd på mor Märta; som ofta andäktigt knäppte tillsammans sina händer. — Du har nu talat om östra och södra Sverge — sade slottsfrun; när Ulf slutat med berättelsen om huru Halmstad upplät sina portar — oeh äfven berättat, hurusom vi återfått ett af de landskap; hvilka i den gode herren konung Magnus Erikssons dagar lydde under riket; — men du har icke sagt något om den grymme fogden på Agneholm och om Herrman Gisebar på Edsholmen och Palne Jönsson på Dalaborg i Dalsland; : — De der nästena; matmor! — ja; se nu är det med dem; som med de ara. Hur var det han sade; klerken som var med den vördige